Aftonbladet – 19 oktober 1858, sida 3

som bländad af den svaga och obetydliga dager som inträdde, men hon lät dem återsjunka och fästade ögonen på Richard, som stod framför henne med bindeln i hand. Ser hennes nåd? frågade han med lugn röst, Fullkomligt bra. Likaså bra som innän jag blef blind. Hennes nåd reste sig med sin vanliga stolta hållning och gick. ett steg emot. doktorn, sägande: Jäg tackar er, min herre, ni har återgifvit mig min. sym : Det var min-pligt, då jag blef-kallad-af min embetsbror; ochjag är fullkomligt lönad för min möda genom att hafva lyckats. Doktorn bugade sig utan att fatta; den framräckta handen. Det enda jag nu har att.säga, innan jag öfverlemnar: hennes nåd helt och hållet åt lifmedikus A—s vård; är att hi endast småningom skall vänja ögonen vid fullkomligt dagsljus. ; Ni upphör: således att vårda mig ? Jag är öfverflödig, och får derföre tekommendera mig. Med dessa -ord-tog Richard afsked; utan att hennes nåd med ett ord sökte qvarhålla honorå eller bifoga något vidare uttryck -af-tacksamhet. I salen satt Albertine ech väntade på utgången, då doktorn åter inträdde. Nå ?, sade hon, : Hon var nu som -alltid, kall, stolt och oböjlig; men, tro mig, en dag skall.hon skänka mig din hand. , Äfven jag hoppas det. Ahl jag känner min mor, hon skall icke vilja stå i skuld hos någon, och nu gör-:hon-det likväl till dig. Och skall alltid göra det; tyrhurw skulle hon väl någonsin kunna .återgifva den tid af försakelse, de bittra strider och namnlösa avel hennes högmod kostat mig.