Aftonbladet – 19 oktober 1858, sida 2

lionen af elementarläroverket (efter 1849) skulle vara en väsentlig orsak till den. på många håll rådande s. k. prestbristen, så anse vi oss böra med några ord vidröra denna kuriösa anmärkning. Det vore ju onekligen en stor olägenhet om elementarläroverken vore så inrättade, att kyrkan icke längre skulle kunna erhålla behöfliig tjenstepersonal; men vi tro hr Norbecks slutsats i denna del vara ett alldeles komplett misstag. För det första är det icke endast på den presterliga banan som man hör klagas öfver brist på tjenstemän: de civila embetsverken här i Stockholm börja att sakna det antal af extra ordinarier, hvaröfver man förut kunnat disponera; inom militären på samma sätt. Skulle då elementarläroverken och krigsakademien vara odugliga förberedelseanstalter äfven för sådana, som ämna sig beträda de nämda banorna? Påtagligen härleder sig alltsammans från den ena och samma orsaken, att de industriella yrkena och synnerligen landtmannasamt ingeniöryrkena på senare tiden, i följd af många sammanstötande extraordinära förhållanden, lockat så många ynglingar ifrån embetsmannabanan. Att, för det andra, hvad kyrkan särskilt beträffar, äfven de i senare tider mer och mer tilltagande religiösa rörelserna i sin mån bidragit att afskräcka många från en bana med så mycken strid och oro, som en prest numera hår att emotse — d. v. 8. alldeles motsatsen af hvad förut på den vägen kunnat med största säkerhet påräknas — torde icke heller kunna dragas i tvifvel: och begge de anförda orsakerna äro sammanlagda säkerligen fullt tillräckliga att förklara den yppade prestbristen, utan att man derför behöfver anklaga elementarläroverken. Aff den protestantiske presten icke skulle kunna hafva en gemensam undervisning med öfriga medborgareklasser, utan borde redan ifrån barndomen på ett afvikande sätt uppfostras i särskilta prestbildningsanstalter., är en sats, som vi äro förvissade att hr Norbeck icke vill drifva, men som verkligen synes följa af en sträng tolkning utaf hans yttranden. Hvad sjelfva prestbristen beträffar, tro Vi för -vår del, att deruti icke ligger någon stor olycka, utan tvärtom just motsatsen. Elle skulle-det icke verkligen vara en lycka, om prestbristen toge öfverhand ända derhän, att det rentaf blefve: en omöjlighet för kyrkoherden. att åt en adjunkt lemna hela bestyret med: de presterliga göromålen, för att sjelt kunna vara färdig för riksdagar, tåxeringskomiteer, banker, hushållsällskaper etc. etc.? Det är ju alldeles tydligt att, förr än något dylikt yttre tvång gör sig gällande, våra prester icke skola vilja lemna dessa så kära politiska och ekonomiska bestyr; men skulle ej både de sjelfva och allmänheten vinna på att de det gjorde och i stället egnade sig något mer åt religionens och uppfostringens angelägenbeter? Kunde prestbristen i någon mån bidraga till vinnande af ett sådant resultat, vore den sannerligen förtjent af tacksägelse i kyrkorna.