Aftonbladet – 19 oktober 1858, sida 2

o Angfartyget Austrias brand. En af de på Lotus räddade passagerarne, mr Chartres Brews, har, vid sin ankomst till Halifax, meddelat följande detaljer angående denna förfärliga olyckshändelse, hvilka finnas införda i Newyork Herald. Hans berättelse lyder sålunda: Jag tog plats såsom passagerare i Southampton, den 4 nästlidne September, på ångfartyget Austria, kapten Heydtman, som lemnat Hamhurg den 2. Vi afseglade klockan 5 e. m.; på aftonen. inträffade tjocka, till följd hvaraf vi ankrade mellan ön Whigt och fasta landet. Klockan 4 följande morgon fortsatte vi åter vår färd. Då vi lättade ankar tilldrog sig en olyckshändelse, hvarigenom en af besättningen tillsatte lifvet. Genom någon ovarsamhet löpte ankaret ut och satte spelet i rörelse med, en förfärlig fart samt kastade de dervid sysselsatta personerna omkring i alla riktningar. Två af dem blefvo svårt skadade och en kastad öfverbord; han ansågs hafva vlifvit ögonblickligen dödad, emedan han icke åter blef synlig i vattnet. Allt ifrån det fartyget tagit sin kosa hade vi starka vestliga vindar. Den 12 vär vädret mera gynsamt, och den 13 gingo vi med 11 knops fart, så att vi hade bästa hopp att uppnå Newyork den 18. Strax efter klockan 2 e. m. var jag på halfdäck. Jag såg derifrån en tjock rökpelare vid akteringången till mellandäck, och några fruntinimer sprungo akterut, ropande: Skeppet är i brand! Hvad skall det blifva af oss? Man lät på ögonblicket fartyget gå med half maskin, hvarmed fortsattes till dess krutförrådet sprang i luften, hvarvid maskinisterna, enligt hvad jag tror, blefvo ögonblickligen qväfda. Jag gick till mellandäck när jag såg lågorna slå fram gensm luckorna midskepps. Emedan fartyget gick rakt emot vinden utbredde sig lågorna med förfärlig hastighet. Jag gick då till mannen vid styret och sade honom, att han skulle bringa skeppet med sidan mot vinden. Han tvekade, sannolikt emedan han icke förstod engelska, och jag måste tillkalla en annan herre, som upprepade tillsägelsen. . Nu såg jag några personer. lösgöra och nedsänka en båt. Hvad det blef af den vet jag icke, men jag tror att den söndenspillrades af skrufven. Jag gick då för att nedsänka en båt vid styrbordssidan, men då vi fattade tåget, störtade så många menniskor dit, att vi icke kunde lösgöra det. Vi väntade några minuter och halade den sedan öfver bord. Nu störtade sig så många i båten att den kantrade, och alla omkommo i vågorna, utom tre personer, som höllo sig fast vid dess sidor. Vi halade ned ett tåg och drogo upp en af dem, hvarvid dock en annan blef strypt af repet. Elden var nu alltför häftig för att tillåta oss försöka rädda någon mera från den kullstjelpta båten. Alla passagerarne i första kajutan voro i skeppets akter, utom några herrar, som måste hafva blifvit qväfda i rökrummet. Många från andra kajutan befunno sig jemväl i aktern, men åtskilliga hindrades af. elden att komma upp; några blefvo uppdragne genom ventilatorn, de flesta kunde dock icke räddas. Den sista som uppdrogs, ett fruntimmer, sade att sex redan voro qväfda der nere. Vi sågo nu att skeppet åter gick mot vinden; jag kunde icke komma till styret, men jag hörde att rorgängaren hade lemnat sin post. Nu blef uppträdet hjertslitande. Männen sökte sina hustrur, hustrurna sina män, mödrar jemrade sig öfver sina barn. Några voro nästan vansinniga af ångest, medan andra visade sig lugna och undergifna. Lågorna voro så nära, att många sprungo öfver bord. Två flickor, troligen systrar, sjönko. kyssande hvarandra. En missionär och hans hustru störtade sig tillsammans i böljorna, likaså andre stewarden och bans hustru, En ungrare med 7 barn, af hvilka 4 voro flickor, lät sin hustru springa öfver bord, derefter sina 6 äldsta barn, och slutligen sprang han sjelf öfver bord med dibarnet i sin famn. Jag höll mig nu fast vid utansidan af bjelkarne, för att undgå elden. Jag såg en kantrad båt under mig, hvilken genom ett tåg fasthölls vid skeppet. Som åror funnos deri, hoppades jag kunna rädda mig sjelf och andra, om jag kunde uppnå den. Jag hissade mig ned på ett rep, hvarvid jag passerade öfver en man, som fasthöll sig i repet, men vägrade att komma med mig. Jag framtog en pennknif för att afskära tåget, då det största knifbladet brast, men försöket lyckades med det mindre. Skeppet passerade förbi mig, men då jag närmade mig dess propeller, märkte jag att båten drogs emot densamma, oaktadt mina ansträngningar att hålla båten derifrån. Jag dök då ned i riktning från skeppet och kom upp på vattenytan nära en båt med kölen vänd uppåt; jag klättrade upp på densamma, och genom att draga den åt sidan lyckades det med tillhjelp af en våg att få båten upprätt, ehuru alldeles full af vatten. Årorna hade förlorats då den kantrade, och det enda jag kunde finna att ro med var några sammanspikade spjälor på båtens sidor. När jag såg mig omkring var skeppet på , mils afstånd ifrån mig. Jag kunde: se män och qvinnor, två och tre tillsammans, springa öfver bord, och på åtskilliga qvinnor hade elden fattat i kläderna. Några väntade ända till sista ögonblicket och störtade sig då i hafvet för att undgå en förfärligare död. Efter en half timma syntes ingen mera på skeppet. Jag kafvade mig närmare skeppet och uppfiskade en tysk. Nu såg jag ett skepp närma sig, som nådde ångfartyget omkring kl. 5 e. m. Vi styrde dit och blefvo kl. !, 8,sedan vi hade varit 5 timmar i vattnet, upptagne utaf en af skeppets båtar. Det var den franska barken Maurice, kapten Ernest Renaud från Nantes. Han hade då räddat 40 passagerare, de flesta från Austrias bogspröt. KI. 8 kom en metallic boat med 23 personer, bland hvilka förste och tredje styrmannen; sedermera uppfiskades ytterligare 3 eller 4 man. ndre styrmannen upptogs, sedan han utan tillhjelp