Aftonbladet – 18 oktober 1858, sida 3

Jenny, som alltid brukade vara. med vid dylika tillfällen, hade bedtattfå stanna herhma, och Arvid hade följt i hennes ställe. Jag trodde så säkert attri skulle vara med till storängen, att. jag höll på att rida dit direktes, sade baronen: RR VG I dag var jag icke hågad att följa medn, svarade Jenny. r Baronen såg på henne och märkte spår af fö tårar. Jenny, ni har sedan en tid någon hemlig sorg på ert hjerta; skulle ni icke vilja anförtro den åt mig? a Ja, jag har verkligen en bitter sorg, som likt en gnagande maskförtär mig, svarade Jennys Och hvaruti består den? Har baron icke gissat den? Jenny såg på honom med tårfylda ögon. ! Nej, icke precist; men...... Han höll upp. Han fruktade att väcka hennes farhåga på nå: got som ännu icke oroader:henne, Tala ut; finner hi ingen mer än mig förändrad ? : Job— Mamma, är det icke så? Jag tillstår att jag tycker majorskan ibland: ser lidande ut. sd Nu föllo Jennys tårar ned pi hennes händer, och med osäker röst sade hon: Se der orsaken till mim sorg. Mamma är sjuk; farligt sjuk: men ingen mer än jag, hon och doktorn:-veta det, eller får veta något derom. . Ni, baron Fritz, skall gömma förtroendet deraf. O! om ni visste: hvilka qval dessa veckor, som förgått; inneburit för mig. Jag är alldeles icke stark, jag känner att olyckan skulle kunna förkrossa mig, och ibland har jag tyckt att:sdet: ötvergått mina krafter: att synas glad då jag känt mig så namnlöst orolig. r Er