Aftonbladet – 15 oktober 1858, sida 3

komma med det bardt när fåniga påståendet att Figaro bör vara en jemt skrattande Iustig kurrex, eller om han i sin egen upphettade fantasi trott sig hafva förnummit en så luminös åsigt, kan vara likgiltigt och hörer alldeles icke till frågan. Att Beaumarchais likasom Rousseau, Voltaire och många andra af Frankrikes skriftställare från den tiden, genom sina litterära arbeten anses hafva medverkat till och påskyndat revolutienens: utbrott och, hvad särskilt Beaumarchais beträffar, att han,-genom en gisslande framställning af sedeförderfvet inom de högre klasserna, äfven i sin mån bidrog dertill; detta är ett lika gammalt antagande som påståendet, att Bazil och Figaro skulle vara revolutionens förebilder, torde förefalla nymodigt och originelt. De mindre lyckligt dolda känslor, som framträda äfven i insändarens senaste uppsats, förbigår ref. med det slags tystnad, man åt dylikt plägar skänka, och tror sig derjemte kunna lofva, att, åtminstone hvad på ref. ankommer, ing. skall i ro och fred få fortsätta sina utgjutelser, sitt advokatoriska och ofruktbara ordrytteri in infinitum, dem till fröjd och uppbyggelse, som slikt med begärlighet omfatta.