Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 3

enär man ej behöfde frukta, att någon domstol i Frankrike komme att annorlunda uppfatta lagens mening: Detta hindrade emellertid icke att domstolen i Monterois emot Doine tillämpade just denna 1854 års lag, och bland sina domskäl anförde, att lagen ej annorlunda kunde tolkas, sedan berörde amendement blifvit förkastadt. Målet vadjades härifrån till forver rater i Orleans, hvilken upphäfde domen och i sina motiver uttalade de mest liberala åsigter. Kassationsdomstolen deremöt frikände visserligen Doine, men endast på den grund. att sammankomsterna varit tillfälliga, utan föregående öfverenskommelse; men den förkastade på det mest uttryckliga sätt de motiver, som anförts af domstolen i Orleans. Från denna tidpunkt var administrationens allmakt försäkrad, och kartan bunden under stralagens ok, Nu såg man protestantiska kyrkoherdar af gensdarmer förbindras att enligt evangelisk liturgi jordfästa sina trosförvandter; och biskopen i Soissons anlitade med sådan framgång verldsliga lagens arm emot baptisterna 1 Aisne, ehuru dessas petitioner af deputetadekammaren blitvit gynsamt upptagna och remitterade till ministern, att den slutliga domen utföll emot dem den, 7 Januari 1848, hvilket således är att betrakta såsom juliregeringens sista ord i denna fråga. Ehuru nu systemet af administrativa tillåtelser sålunda befanns vara stadgadt genom lagen, var det derföre ingalunda godkändt af opinionen, och framkallade inom sjelfva pärskammaren kraftiga protester. Den liberala opinionens mest ansedde representant, hertigen af Broglie, yttrade sig härom på följande sätt: Leagskipningen synee numera faststäld i strid med deras mening, som författat kartans femte artikel. Häraf följer, att i Frankrike för närvarande först och främst ingen gudstjenst ka: ega rum, såframt den ej är faststäld i lag och tillåten af administrationen, hvilken kan vägra sitt samtycke, om den så finner lämpligt, och äfven återkalla det en gång gifna tillståndet; för det andra att äfven en af administra:ionen tillåten gudstjenst icke kan utöfvas i någon lokal utan tillstånd af municipalmyndigheten, hvilken å sin sida kan vägra ett dylikt tillstånd och derigenom förlama lagens mening och den högre administrätionens medgifvande. Så är sakernas verkliga ställning, och jag har ännu ej lärt mig inse möjligheten af att förena denna ställning med den artikeli kartan, som fastställer religionsfrihet. Jag tror icke, att då kartans femte artikel säger, att hvar och en i Frankrike må fritt utöfva sin religion, och för sin gudstjenst erhålla samma skydd, man härmed velat säga, att hvar och en finge bekänna den lära som det var honom tillåtet att bekänna. Detta är icke någon politisk frihet; det är samma system, som alltid varit gällande i Frankrike, före kartans införande likasom efteråt, under den gamla regimen, likasom nu. Man kan ej i min tanka anse religionsfriheten vara erkänd af ett system, som underkastar den fria utöfningen af gudstjenst tvenne förutgående tillstånd. Hvad skulle man väl säga om en tryckfrihetslag, hvaruti stadgades följande: Tidningspressen är fri i Frankrike; men ingen tidning får utgifvas, såframt den ej är dertill bemyndigad af administrationen, och vidare får den ej utdelas på bestämd ort utan municipalmyndigheternas tillstånd? Vi håde fordom, mina herrar, en lag här i Frankrike af följande lydelse: Ingen tidning får utkomma utan regeringens tillstånd; men den regering, som härom afgaf proposition, sade icke att det var en lag, som införde tidningspressens fribet; den sade, att det var en undantagslag, en lag, som suspenderade nämde frihet. För min del anser jag lagskipningens nuvarande tillstånd oförenligt med kartans femte artikel.n Republiken ville under sin korta tillvaro göra saken bättre, men misslyckades häruti. Kartans femte artikel ersattes visserligen med sjunde artikeln i den republikanska författningen, hvari religionsfrihet proklamerades, och straffiagens 291 S upphäfdes för ögonblicket genom åttonde artikeln i nämde författning, som: berättigade medborgare att i stillhet och utan vapen få samlas samt tillkännagifva sin mening medelst pressen eller på annat sätt. Och i 19 af klubblagen af den. 28 Juli 1848 förklarade man uttrycklioen, att lagen ej vore tillämplig på sammansomster, som hade till uteslutande föremål utöfningen af hvilken trosbekännelse som Helst. Men detta befanns ej göra tillfyllest. Man hade bort. sätta u:öfning eller predikande.x Och följden af denna uraktlåtenhet visade sig innan kort. Korrektionsdomstolen bötfälde en protestantisk prestman, hr Pilatte, som hållit en följd af predikningar i en sal, vid gatan Mouffetard, derföre att han lemnat tillträde åt qvinnor och minderåriga, hvilket var förbjudet i tredje artikeln af klubblagen. Utslaget fäststäldes af appellationslomstolen och kassationsdomstolen; Om denna lagstiftning hade egt bestånd, skulle den ha haft det besynnerliga resultat, attreligiösa sammankomster, hvilka ha till särskilt föremål predikande och åhörarnes omvändelse, iro tillåtna i egenskap af klubb, med vilkor utt qvinnor och barn derifrån uteslutas. (Forts. följer.) Ytterligare om Figaro. Då samme insändare, som förut tillstält öss n uppsats i detta ämne, velat fortsätta den vörjade diskussionen derom, ha vi gerna här edan lemnat plats förhans nya uppsats; men örbehålla vår musikreferent rätt att, om han