Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 3

Tankespråket ar vackert. men man har svart j att finna en sådan garanti tillfyllestgörande. En god lag rörande. bekännelserna hade varit i vida att föredraga framför en så cfruktbar ochi i osäker. fullmakt. En så önskvärd lag tycktes man i Frankrike ha erhållit genom kartan. I dess ö5:tej i artikel stadgas, att hvar och en får med lika frihet bekänna sin religion, och erhåller för ss utöfning samma skydd. Men under det iman i denna artikel af grundlagen med glädje I ; helsade religionsfrihetens införande och föri kunnande, glömde man att i en vrå af straffi lagen det fanns en bestämmelse för tillämpiningen af denna frihet. . 291:sta , artikeln af isistnämde lag förklarar hvarje periodiskt sami imanträde af mer än 20 personer beroende afi i regeringens på förhand dertill gifna tillstånd i ioch af de vilkor, som administrationen finner I i för godt att ålägga. Vidare förbjudes i 294:de artikeln hvarje medborgare att upplåta sitt hus i i för någon periodisk sammankomst, utan att; i hafva på förband dertill erbållit tillstånd af? ; municipalmyndigheten. Då ett sådant tillstånd I j vägras, kan man visserligen vädja från mären ! i till prefekten, från denne till inrikesministern, I och slutligen till statsrådet, som afgör i sista! instansen. Men allt detta försiggår inom den; administrativa. kretsen; domstolarne ha härmed ! ingenting annat att skaffa än att lemna admiI nistrationen sitt biträde och med straff belägga! öfverträdarne. Man ser således här å ena sidan kartan i! ståtliga ordalag, enligt bruketi Frankrike, föri kunna friheten för hela verlden, men å andra i Jsidan lagboken, sor utiryckligen förklarar, att I detta ej gäller för mer än nitton personer, och i att utöfver detta antal man ej får bedja eller j predika utan myndigheternas tillstånd. Grund-i lagsparagrafen eger icke något yttre stöd, I eller åtminstone intet annat än det högst obestämda, som är uttryckt i frasen alla fransmäns patriotizm. Stadgandet i strafflagen deremot eger till stöd någonting vida bestäw. dare, enk-j lare och begvämare, nemligen hvad mani kallar böter och fängelse. Man behöfver ej mycket känna Frankrike för att gissa hvilken af dessa båda stadganden, i den strid. som dem cmellan innan kort uppstod, vann segern. Vi vilja bär i minnet återkalla några exempel af denna kamp, ochdetta under julimonarkien, hvilken visserligen ej kan beskyllas att ha varit lifvad af någon förföljelseanda. eller att ha sökt den mäktigaste kyrkans bei: vågenhbet genom att uppofira de öfriga be-1 kännelserna åt hennes intolerans. Vi finna äfven ett smärtsamt intresse uti. att återkallz på hvilken.-bräcklig grund dessa friheter hvilade, hvaröfver vi då kände oss så stolta. hvilken sällsam kontrast egde rum emellan våra institutioner och våra bruk, kamrarnes makt och administrationens, samt den olycksaliga uraktlåtenhet, hvartill man gjorde sig skyldig, då man krönte Frankrikes hufvud med en karta, men lät bojorna på dess händer och fötter sitta qvar. Rättvisan fordrar emellertid det erkännande, att denna regering, så moderat i sina principer och så moderat i sin utöfning, gerna fördrog att man bedömde dess handlingar och offentliggjorde dess felsteg. Sådant länder juliregeringen till en oförgänglig ära i efterverldens ögon. Hvar och en som förer en penna bör isynnerhet hålla henne räkning för detta; och det vore att visa sig ovärdig namnet af skriftställare, om man icke med aktning behandlade en regering, hvilken sjelf aktat tryckfriheten. Vi öfvergå nu till exemplen. År 1836 hade hr Oster, protestantisk prest, bosattsig i Metz. och höll der hvarje söndag sammankomster med sina trosförvandter. Instämd för förbrytelsen att ba gjort detta utan auktoriteternas tillstånd, frikändes han af underdomstolen. som: icke ansåg strafflagens 291 och 294 g kunna tillämpas på religiösa sammankomster, och att de i detta hänseende, blyfrit upphäfda genom kartans 5:te artikel, Detta utslag upphäfdes af öfverdomstolen i Metz, hvilke: hyllade den motsatta åsigten. Målet fullföljdes i kassationsdomstolen, der generalprokuratorn: hr Dupin väl fann 291 -S oförenlig med det skydd som grundlagen tillerkänne: alla. bekännelser, men 294.6deremot här böra tillämpas. Sedan kassationsdomstolens utslag utfallit i enlighet med generalprokuratorns påstående, skyndar denne upp i deputeradekammaren, der han, djupt beklagand: den åtgärd man i enlighet med lagen nödgatvidtaga, interpellerar ministern, i hvars makt det låg att upphäfva märens beslut. Ministern uppstiger nuitribunen, förklarar sig var: okunnig om hela saken, men lofvar att tage reda deruppå; ingenting kan föröfrigt förliknas med hans aktning för religionsfriheten! Monitören noterar här bifallsyttringar, och så hördes ej vidare af den saken. 1837 hade en evangelisk predikant vid namn Doine hållit några religiöga föredrag i Sceaux. hvartill han erhållit de lägre myndigheternas bifall, men. mären vägrade sitt samtycke, och Doine lagfördes för dem hän redan hållit. Nu tillämpade man icke blott 291 Si strafflagen. utan äfven lagen af den 10 April 1834 emot associationer, . Då denna lag diskuterades i kammaren, hade man föreslagit ett amendement, nvarigenom uttryckligen skulle förklaras. att lagens stadganden icke kunde tillämpas på religiösa sammankomster; roen detta amendement förkastades med anledning af sigillbevararenå bestämda , förklaring att lagen ickt vore tillämplig .på.dylika sammankomster, hvilken förklaring ban afgaf i eget och sina kollegers namn på det mest formliga sätt, såson ; han sjelf uttryckte sig. Denna förklaring åbe ropades af en annan kronans embetsman in ör pärskammaren, hvarvid. ban tillade, at: PLN SON ACNE SÖN NN UN No ERT RE TNE SE NORLA PIA EA FE DES NY PE te Deg Spare ont Va bt Hr Ung 1 Long EE DY fr RN rt fo AT Fc PA EA fn Fö RE AT NR