Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 2

kunde uthärda den. Han störtade på knä för den gamle mannen och utropade med ångest: Förbanna mig, nedkalla hela er vrede öfver mitt hufvud; men förkrossa mig icke med er smärta! Jag känner huru brottslig jag är, huru djupt ni måste hata och afsky mig. Tyngden af er vrede skulle jag likväl kunna bära såsom ett välförtjent straff; men tyngden af er smärta kan jag icke uthärda. Långsamt upplyftade gubben sitt sänkta hufvud och fästade ögonen på baronen med ett sorgset allvar, sägande: Hvarföre skulle jag hata er? Huru skulle jag kunna vredgas? Min smärta är för stor att lemna något rum qvar för vrede. Ni har beröfvat detta hjerta den största skatt det egde. Ni har mördat dess fröjd;-men se, ni gjorde det så fullständigt, att ni icke lemnade mig den trösten qvar att i min rättmätiga vrede kunna förbanna er. : I samma ögonblick jag krossade erthjerta brast en sträng i mitt eget, och qval, bittrare än dem ni lidit, hafva förföljt mig. O, jag hade med mitt lif, med hela min förmögenhet velat återköpa hennes lit och försona mitt fell Jag tror er, och jag har ju sagt att ni gaf mig icke en gång den trösten att kunna förbanna. Stig derföre upp; icke inför mig, utan inför Gud bör ni knäböja! Baronen reste sig upp, och gubben hade satt sig, under det han fortsatte: Det öde, som drabbat mig och mitt arma barn, var en följd af skefva och olycksbringande fördomar. Jag, en simpel arbetare, af naturen begåfvad med en själ, den der kanske icke rätt passade ihop med min okunnighet, ville skänka mina barn de kunskaper jag sjelf saknade och genom -en god uppfostran uppodla: deras anlag samt höja dem öfver den råa omgifning, hvaribland jag framlefvat mina