Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 2

; SkrrON ör Andre majoren vid andra lifgardet C. H.-Mömer har blifvit öfverste och chef för första lifgrenadierregementet efter hr Björnstjerna. Det är en ny företeelse af systemet att till chefsplatser befordra adelsmän med förbigående af de ofrälse, och ett nytttecken att tjenstgöringen vid gardet i grannskapet af hofvet är vägen till rikets vigtigare embeten. Vid bedömandet af denna liksom andra dylika regeringshandlingar synes man böra först afse hvad rikets tjenst kräfver och dernäst de anspråk på belöning för förut inlagda meriter, som de personer hafva, hvilka kunnat komma i fråga vid utnämningen. I afseende på den första synpunkten tyckes det vara klart, att chefsplatsen för ett indelt regemente fordrar, utom :de vanliga egenskaperna för en dygtig megementschet, en man, som är fullkomligt hemmastadd uti indelningsverkets invecklade förhållanden. När en officer anförtros regementschefsplatsen, så bör han nemligen väl känna alla detaljerna af sin tjenst, emedan eljest hans befäl blir lamt och osäkerheten hos honom sjelf gör: det osäkert om hans kår alltid och genast är beredd och duglig i händelse det gälde allvar. I detta afseende kan man ej begära, att en offlcer, som i all sin tid egnat sig åt garnisonstjenstgöringens enformiga lif skall hafva synnerlig annan kännedom om indelningsverket, än den han möjligen inhemtat genom läsning, under det att å andra sidan den äldre officer, som hela sin tid tjenat vid den indelta kåren, bör i indelningsverkets labyrinter vara väl hemmastadd och erfaren. Detta synes i allmänhet vara ett talande skäl från det allmännas ståndpunkt att icke kasta de indelta regementerna i händerna på garnisonsofficc rare. Vidare måste man erkänna, att vid lika militärisk duglighet måste företrädetlemnas den, som längst uppburit ståndets mödor. För det ifrågavarande fallet anmärka vi såsom förbigångna. på första lifgrenadierregementet: öfverstelöjtnant Jönsson, som utnämdes till officer 1813 och till öfverstelöjtnant 1852, samt major Sundevall, officer 1817 och major 1843, begge. således både äldre officerare och äldre regementsofficerare än hr Mörner, som blef officer 1823 och major 18534. Frågan blir således, om dessa båda i andra militäriska afseenden, än i fråga om bekantskap meda indelvingsverket, hvari de måste afses hafva ett afgjordt företräde, skulle stå tillbaka för hr Mörner. Men begge dessa officerare äro sedan gammalt kända för duglighet i fredstjenstgöringen, och hr Jönsson har derjemte gjort fälttåg. Hr Mörner har å sin sida visserligen ansetts för en oklanderlig garnisonsofficer; men obekant är det för oss att han . skulle på något sätt hafva utmärkt sig framför officerarne i allmänhet vid den kår, hvars chef han nu blifvit. Månne de nämde tre icke kunna i förmåga att upprätthålla disciplin, att leda trupp anses vara med hverandra jemngoda? Hvarföre då gifva. grenadierregementet en chef, som det icke. närmare känner, och hr Mörner -befälet öfver en kår, som han icke närmare känner? Skall ieke sådant väcka missnöje först inom kåren och sedan inom armen? Skola icke officerarne vid våra landtregementen slutligen tröttna vid att se sig tillbakasatta för dessa herrar från -hofvets grannskap? Och skola icke. garderna slutligen förlora sitt anseende, om deras officerskårer blifva misstänkta för att hafva valt lifvaktstjensgöringen för att snarare vinna de högre platserna i den öfriga armen? En särskilt anledning till missbelåtenket skall man utan tvifvel finna deri, att det vanligen är adelsmän, som sålunda framskju medan det är de ofrilse, som få stanna i de underordnade graderna. tr Danska frågan fortfar att antaga cn allt mera hotande g kräfva ett hif