Aftonbladet – 14 oktober 1858, sida 2

nedlåtenhet vinka åt den rikt begåfvade, blott derföre att hon är trädgårdsmästaredotter. — Gubben höll upp — Baronen betraktade honom med ett uttryck af förvåning. — Efter en paus återtog Bergström: Nå väl, icke kunde hon fatta kärlek till någon af sina likar! — Då möter henne på lifvets stora stråt en yngling, tillhörande den kast, som hennes själsodling berättigade henne att tillhöra, nen den fördomarne jagade henne ifrån. — Ej underligt då om hon älskade honom. — Hennes kärlek, hennes svaghet, hennes fall, allt är under sådana förhållanden förlåtligt. — Och han, denne yngling, uppfödd i dessa fördomar emot folkets barn, ser i den unga flickan endast en blomma, satt på hans väg, den han för sitt nöje bryter och sedan kastar bort, — Är han välden egentligen straftvärde? är det honom, den tanklöse ynglingen, förbannelsen bör drabba? Eller är det icke snarare dessa föräldrar, som från slägte till slägte låta sina söner uppväxa i. förakt för folkets barn. Ah, herr baron! Icke emot er hade jag velat slunga min förbannelse, men väl emot era föräldrar, er mor, som icke i ert hjerta inpräglat att ni borde hafva större aktning för arbetarens barn, deras enda rikedom, än för deras, som börd, rikedom, lyckan och högmodet skydda. — Ni uppoffrade min flicka, höljde henne med blygsel och — sänkte henne i en förtidig graf. — Ahl om ni i ert lättsinne kunnåt mäta huru jag älskade henne, då skulle ni rysa öfver er sjelf. Hon var mina ögons ljus och min glädje. — Dock, jag förlåter er; det är samhällsfördomarne jag icke förlåter. Gubben reste sig upp för att gå. Baronen nalkades honom sägande: Skall ni vägra att trycka min hand till afsked. : Nej! — jag har förlåtit er, — Förlåter och