Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 3

dolda smärta under det du låg sjuk och ditt lif sväfvade i fara, då skulle du icke förneka henne: bjertax i Du försvarar henne, stammade Albertine. Ja; hon är: din mor, Albertine,; och hon eger i denna egenskap rätt till mitt öfverseende, min aktning. Jag känner att jag en dag skall förmå tvinga detta stolta bjerta att skänka sitt samtycke till. vår förening. Mod! Vi äro båda unga, sade du en gång, och hvad gör det att vi vänta några år... Richard), stammade Albertine, jag eger icke mod att lefva utan dig. Det förefaller mig som min mors vrede, verldens förakt vore lättare att bära än förlusten af dig. Du tycker så nu; men du skulle icke tycka så då. Oupphörligt skulle bilden af din vredgade mör stjäla sig emellan dig och din sällhet oeh drypa galla i dess bägare. Deraf skulle följa, att den lycka, du väntade att få njuta, ständigt flydde dig, och den gnagande bilden af din, mors vrede deremot ensam stå qvar.. Verldens förakt? — Ack! min älskade. Du vet icke om hvilket förfärligt spöke du talar. Föraktet är en obeveklig dämon, och den menniska, som förföljes af densamma; skall fåfängt söka uppresa sig på det egna medvetandet. Den obevekliga furien. skall förfölja henne och suga frid och lugn ur hennes hjerta. Nej, jag skattar din kärlek för högt, du är mig för belig, att jag skulle vilja af egoism inviga ditt lif åt någon af dessa båda olyckor.s Doktorn fattade hennes händer, förde dem till sina läppar och talade sedan så varma och trösterika ord, att han lyckades, om icke öfvertyga, så dock ingifva tro, hopp och tålamod i Albertines själ. i Stödd emot dörrposten -i det angränsande rummet, hade professorskan lyssnat till hvarje ord. Underligt såg det utiden oböjliga qvin