Aftonbladet – 13 oktober 1858, sida 2

Ö—— Skild ifrån honom, skulle jag ändå icke kunna njuta någon,; låt mig derföre. stanna der jag är,, — blef svaret. Tyst ocK kall satt professorskan hela dagen inne i mannens sjukrurby räckte honom tigande medikamenterna på klockslaget och uppfyldemed stel punktlighet alla föreskrifterna. Hvad som föregick inom henne, då hon dold af sänggardwerna, tillbakalutad i en fåtölj, hörde, ,denne dåre, såsom hon ansett mannen, under de ögonblick plågorna lemnade honom någon ro, tala ord fulla af kärlek och ömhet till dottern, såg huru han smekte Albertines bleta panna, och anklaga sig att hafva försummat henne, samt derefter tacka för den kärlek och sjelfförsakelse, hon: visade bonom på hans dödssäng — det veta vi icke. — Aldrig gick hustruns namn öfver den döende mannens läppar, aldrig frågade han efter henne. Aldrig bad han henne om något. Då hon nalkades och gaf honom ett medikament, sade han blott: Tack, min söte; och. tillslöt ögonen. På det trettonde dygnet förklarade läkarne att de timmar, som återstodo, voro icke många. På middagen infann sig Albert, åtföljd af några lagkarlar. Professorskan och Albertine fingoden. sjukes tillsägelse attlemna rummet. Ett par timmar derefter. blefve de åter inkallade. Professorn räckte sih hustru handen, sägande: Farväl, Sophie, vi skola nu skiljas. Bättre för oss båda, om du varit merakärleksfull och öm; men hvad jag måst sakna hela lifvet igenom, det bar döden skänkt mig genom min dotter. Också är min sista och uttryckliga vilja att hon och min vän och läkare, doktor Berga röm, skola tillhöra hvarandra. Se 4ill att du aktar din mans sista ord bättre än du aktat dem medan han lefde !s Derpå välsignade han sina barn, förenade Albertines och dok