Aftonbladet – 11 oktober 1858, sida 3

Det . förvånar er, att en af judiska folket kan sätta något högre än tinsig Cidel, men ni har. orätt. Vi, ett folk utan fosterland, utan hem, som under sekler blifvit förtryckta och förföljda, vi hafva det oaktadt — blifvit trogna våra fäders Gud. — Utan knot fördrogo vi de kristnes tyranni och arbetade tysta och obemärkta på det enda oberoende, som återstod oss, nemligen ekonomiskt; men äfven detta måste det arma förtryckta folket dölja, liksom det icke varit en frukt af deras mödor, utan ett röfvadt välstånd. Ack, min fru, ni gör orätt uti att smäda detta olyckliga folk; ni har orätt uti att anklaga dem för att vara egennyttiga. Hvad utväg hafva de kristne väl lemnat oss öfrig till vår försörjning? Endast att handla. Om då under tidernas lävgd begäret att ega hos oss utvecklat sig starkare än hos andra folk, är det icke snarare deras fel, som tvungit oss till denna ensidiga utveckling af detta begär, än dessa armas, som blifvit tvungna att endast tänka på att förtjena. Ni skall invända att judarne äro bedrägliga. Ack! ofta nog är det sant; men huru mycken harm ligger icke i den förtrycktes bröst emot förtryckaren, och detta, min fru, är orsaken till alla de fel, som vidlåda Israels barn. Hade de egt ett fosterland, en egen jord och fått utveckla sig. såsom andra folk, skulle de icke varit sämre än de, utan tvärtom i många fall stått framom dem. Men förlåt mig, min fru, kärleken till min olyckliga stam har hänfört mig, och jag har tilt om ämnen som Omöjligt kunna intressera er. Allt hvad ni önskat förekomma var att få mig till sonhustru. Min egen hängifvenbet för mina fäders tro har i detta fall förekommit er. Jag skall aldrig öfverge min tro, och jag kan icke blifva eh kristens hustru. Professorskan reste sig upp, sägande;