Aftonbladet – 9 oktober 1858, sida 3

Bref från Finland, Helsingfore I September 1858. För att afhjelpa den hos oss allmänt rådande prestbristen, har senaten anbefallt att då en prestlägenhet, hvars inkomst ej uppgär till 60 tunnor spanmål årligen, blifver ledig, skall församlingen tillfrågas antingen den vill föröka lönen eller också låta tjensten indragas. Mellan dessa två alternativer eger den då att. välja. Äfven får numera ingen adjunkt anställas med mindre än 40 tunnors årlig 1ön. En sådan löneförhöjning kan visserligen i och för sig vara högst behöflig. Men det kan sättas ifråga med hvad rätt senaten egenmäktigt anbefallt kommunerna att förhöja sina presters aflöning? Detlämpligaste sättet, att reglera saken, hade väl varit att vid ett pastorats inträffade ledighet något afknappa pastors i allmänhet ganska goda lön och dermed, hvarest det vore nödigt, förbättra kapellanens vilkor, i stället att, såsom nu, betunga landet med en ny katt. Ej heller torde denna löneförhöjning alltför mycket bidraga till vårt presterskaps upphjelpande, så länge man följer det nuvarande befordringssystemet, att vid besättandet af imperiella pastorat högst sällan utnämna någon af de på förslaget varande, utan vanligtvis någon extra sökande, visst icke öfverlägen de andra i meriter, men på hvars goda tänkeit man kan ta och som väl ådagalagt sin skicklighet uti att bocka och ställa sig in hos höga vederbörande: Det händer att man får höra prester helt öppet omtala huru de varit oppe cch bockat för det eller det pastoratet — ett högst bedröfvanda tecken på en långt gången demoralisation inom pre sterskapet. Tyvärr måste äfven medgifvas att den allmänna opinionen ej genast nog kraftigt brännmär. ker ett sådant handlingssätt, utan betraktar sogen med den bos oss vanliga slappa liknöjdheten, Att det ännu bland presterna ges värdiga undantag, är visserligen saut, men på det hela torde 46 vara ganska få. I fall åter kapeljförsamlingarna t) gå in på att bevilja sina kapellaner större Rn, så blifva följderna ingalunda bättre; ty då sammanslås de med moderkyrkoförsamlingarne, och deras inkomster tillfalla pastorerna, hvilka därigenom och genom den då ökade konkurvenasen lockas till allt större kryperi. Till adjoint hos inspektören för de indelta: trupperna har f. d. chefen för Åbo indelta bataljon, grefve Aminoff, blifvit utnämd. Mot hans person torde i det hela ej vara så särdeles mycket att invända. Deremot kan det tyckas, att en adjoint är obehöflig för atv inspektera omkring 3000 man. Men hvem åf våra styrande skulle det väl falla in att önska hushålla med landets medel och ej mycket hellre kasta bort dem på en fullkomligt obehöflig tjenst, blott för att. derigenom göra sig en vän förbunden? Inspektören för de indelta trupperna, baron Kothen, har för öfrigt uppväckt det djupaste missnöje mot sig öfver hela landet, genom det despotiska och egenmäktiga förfarande han ådagalagt i allt, som rör den indelta militärens, organisation: Så har han nyligen, då dislokationen för Nylands bataljon uppgjordes, anbefallt att hvarje kompani skallförläggas helt och hållet inom en eller två socknar af häradet, hvilka socknar alltså få alla sina rotar besatta, under det de öfriga bli helt och hållet befriade från rotering. Detta har baron Kothen gjort, utan att fästa sig vid de deputerades invändningar, ehuru han annars gerna söker bemantla sitt egenmäktiga förfarande med vackra ord. v Kan nu detta Väl vara rättvist? Men hvem frågar här efter rättvisa! Huru vore detta också möjligt med en regering utan all kontroll från nationens sida, ochk hvars medlemmar icke veta huru länge de få innehafva sina platser, innan de afsättas af en nyck, mt hvilka således drifvas att hufvudsakligen -sörja ör sig sjelfva under tiden. Jag är visserligen ingen fiende till den indelta militären. Tvärtom anser: jag att den i många fall kan medföra stora fördelar för landet. Men då skall. dess organisation verkställas med mera sans och rättvisa. än hittills skett. I Litteraturbladets nyligen: utkomna Julihafte förekommer en uppsats Till försvarsaf J;: W. 8. (professor Snellman), föranledd af det missbilligande hans artikel i våras om Finska emigratienen i Sverge, framkallat. Om sjelfva uppsatsen i allmänhet vill jag ej yttra mig, då den af eder treligen redan är känd. Dock kan jag ej underlåta att göra några anmärkningar vid efterföljande strof, som väl måste förekomma något för stark, till och med för den, som: