Aftonbladet – 6 oktober 1858, sida 2

. 4. Almgren. — NN Prestmötet i Kalmar. Den 28, 29 och 30 September. (Enskilt korrespondens till Aftonbladet.) Andra dagen. Deltagarne i mötet afgingo kl. 8 f. m. från elementarskolan till domkyrkan i samma ordning som den första dagen. Tilloppet af åhörare var stort. Prosten och kyrkoherden i Döderhult, Jon. Carlstedt, predikade öfver Pauli andra bref. Predikanten skildrade med hjertlighet, kraft och djup värma hurusom säden är mycken och arbetarena äro få inom Herrans församling, uppdrog sedermera en karakteristik öfver dem som äro rätte arbetare, och lade sina embetsbröder på hjertat vigten och betydelsen af att vara sina åhörare en föresyn icke allenast i lära, utan äfven i lefverne, att söka efterbilda Christus. Talaren vände sig sedan till församlingen och uppmanade den att icke springa efter falska profeter, utan i stället möta sina utsedda lärara med khjertat och bedja Gud för deras fel. Efter gudstjenstens slut aftågade man till lementarskolans lärosal, der diskussionen öfver doktor Sandbergs betraktelser öfver några teologiska och kyrkliga frågor, fortsattes. Första afdelningen af dessa betraktelser rörer sig mycket om de symboliska böckerna. En ung talare: framhöll vigten af att hvar och en kyrkans tjenare, som icke vore öfvertygad om symbolas nödvändighet och gällande kraft, borde afgå från embetet. Författaren sjelf ansåg dessa böcker vara till för att hålla vetgirigheten och nyfikenheten inom vedaerbörliga gränser samt för att åstadkomma enhet inom troslifvet. Analogia fidei är nödvändig. år Kyrkoherden 0. Melen anhöll få fråga ordföranden, om salighet kunde vinnas endast genom lutherska kyrkan. Doktor Sandberg gaf då den fina mötfrågan, om kyrkoherden Melen, som: vat luthersk prest och utan tvifvel fann att den evangeliskt-lutherska läran är den jemförelsevis sanna, ansåge den katolska läran kunnas lika väl bereda: till evigt lif? -Kyrkoherden M. svarade naturligtvis härpå ett bestämdt och ortodoxt nej. Vice pastor Laägström (Sandby, Öland) talade kraftigt mot statskyrkan. Kristendomen hade i tre århundraden, de första efter Christus, egt bestånd utan denna kyrka. Christi församling hade sedan blifvit satt under förmynderskap; men talaren uttryckte den förhoppning att den ännu skall blifva som en stad på ett berg. För närvarande vore dock statskyrkan icke skadlig — talaren ville icke anses frikyrklig — men trodde att den skall bertfalla, och då skall kristendomen blifva förherrligad här på jorden, Preses lyckönskade pastor Lagström till hans förhoppningar. . En sådan gyllene tid kunde. kanske komma, ty statskyrkan hör till det förgängliga. Lektor Sjöbring yttrade att han fullkomligt instämde med författaren i hvad han sagt om symbola och symboliska skrifters nödvändighet fyr kyrkan; men motiverade sitt omdöme härom rå något olika sätt, i det han företrädesvis härler.de denna nödvändighet från symbolas egenskap att vara värn mot fientliga riktningar, som vilja iripryta och. undertrycka sanningen, och liksom lösen och igenkänningstecken, hvarigenom kyrkans aedlemmar skiljas från dem, som förneka hennes uppfattning af kristendomens hufvudläror. Härat synes följa att kyrkan icke kan låta sina symbola falla, så länge de mot kristendomen fientliga riktningar, som framkallat desamma, ännu fortfara att stå hotande mot kyrkan. Att förut öfvergifea dem, vore detsamma som att medgifva hvad som just utgör den kyrkliga egendomligheten och betryggar kyrkans sjelfständighet i förhållande till ala andra kristliga samfund. Beträffande frågan, om de symboliska böckerna hafva förbindande kraft, emedan de öfverensstämma med den Heliga Skrift, eller blott så vida de dermed öf-verensstämma (quia eller quatenus), ville talaren ieke:obetingadt godkänna någotdera. Såsom menskligt ord kunna symbola icke vara en adeqvat beteckning af det gudomliga ordets innehåll. Quatenusär uppenbarligen för litet sagdt; ordföranden hade genom: tillräckliga skäl bevisat detta. De skrifter, i hvilka stora män, under för kyrkan stormiga tider, då tros lifvet och trosvissheten varit mer än vanligt starka, nedlagt församlingens tro, förtjona i alla tider kärleksfull vördnad och förtroende, och kyrkan bör kunna vänta och göra sig förvissad om, att dess tjenare bekänna sig till hvad som utgör hufvudinnehållet, de ledande grundtankarne i dessa skrifter. Detta begränsade guwia trodde talaren vara tillräckligt att utgöra. det yttre stöd, som kyrkan icke syntes kunna undvara. ; Prosten J. Carlstedt begärde förklaring öfver ut-trycket i 13 paragrafen: Enligt protestantismens: grundsatser är den enskilta menniskans förhållande: till kyrkan beroende af hennes förhållande till Christus, och icke tvärtomo. Trodde att förhållanäet borde vara motsatsen. Preses bestred detta a vet skäl, att kyrklighet, och icke sann kristender., sky alle i.så fall framkallas. Ö Och härmed afslutades diskussionen över sbe traktelsernas, första afdelning, och man öfvergick till en för kyrkan. och -presterskapet vigtig och d mtålig fråga, nemligen den om lekmännaverksämhetes ,, Ordföranden förklarade; att som han utgifvit sina betraktelser endast för att framkalla diskussion öfver vårt lands angelägnaste och mest brännande kyrkliga frågorför närvarande, ville han icke söka göra sina åsigter. gällande, eller inblanda dem i behandlin gen. Uppmanade derföre de andliga kämparye bi ; med hvarandra: ; SK ar Nu först fiek diskussiönen riktigt Kf. Trängseln af åhörare tilltog —. Uppmörksamheten var ytterst spänd, Hettan isalen började blifva afrikansk. De talare, som yttrade sig i ämnet, voro i allmänhet moderata, helt man besinnar att många konventikelpredikar er resa omkring i församlingarne och söka ned satta presterskapet inför den okunniga hopen, Fa och annan talare hänfördes visserligen af en billig förtrytelse öfver lidet intrång; men ingen — och detta var ett stort och vackert drag.hos SVftets presterskap — förnekade att en ärlig och: sanh lekmannaverksamhet är nyttig och välsignelse rik. Man: fordrade en hofsam kontroll, ordning och skick. lava för alla ENL ANDE Se5. RSS SN EE ET SNES. Mg