Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 3

nog bättre omdöme än så. Tala du ut ditt stora qval, jag misstänker att jag så der inemot gissat hvad som plågar dig.. Minna såg upp på Jenny med ett frågande uttryck; denna nickade uppmuntrande. Ack, Jenny,, började den unga flickan, du måste lofva mig att icke blifva ledsen. Jag lider af saknad, af längtan efter Albertine. Jag må göra hvad jag vill, det hjelper icke. Mina tankar fly till benne och mitt hjerta. längtar oupphörligt efter att få träffa henne, höra ljudet åf hennes röst och smekas af hennes ord. Det är, såsom om jag-saknade en del af min: själ. Det finnes en tomhet inom mig, som icke kan fyllas, och jag skulle gerna gifva år af mitt lif för att en timma få se och tala vid henne. Mina tystnade, och ett par tårar föllo ned på arbetet. Du älskar Albertine bra högt, sade Jenny med mild röst. Ja, Jenny, jag bar i hela verlden endast älskat henne, och aldrig skall jag så kunna hålla någon annan kär. Min tillgifvenhet för Albertine är sådan, att hvarje fel hos henne har -jag betraktat som en dygd, -emedan jag aldrig kunde anse något orätt som hon gjorde. Hvarje handling hon önskat att jag skulle utföra hade jag fullgjort utan att reflektera öfver om det var rätt eller orätt. Så snart det var hennes önskan, behöfde jag ej veta mera. Jag var förtryckt, ofta hårdt behandlad, men detrörde mig icke, Jag förblef ändå glad, ty jag hade ju henne och min ungdom. Mitt skämt framkallade: månget gladt leende på hennes läppar, och då var jag yrande glad. Nu — nu är jag omgifven af kärlek och godhet, i en samhällsställning som borde göra mig lycklig, och likväl förefaller jag mig sjelf som en varelse, den man beröfvat sin själ och hvilken hvar