Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 3

af allt hvad jag älskar, är lycklig och känner ingen längtan, ingen saknad. Dig har ödet beröfvat det enda du hade kärt. Nå. väl, det är den lyckliges pligt att trösta den olycklige. Arbetsklockan ringde, och Minna reste sig upp ifrån sin plats, men Jenny qvarhöll henne: Kanske de husliga bestyren äro plågsamma för dig. Om så är, Minchen, skall du slippa hushållsveckan. Mamma och jag skola då, såsom förr, tura Om. : Du goda, goda Jenny, utropade Minna, -huru du vill skämma bort mig; — menn, tillade hon leende, du misstager dig då du tror att jag icke är road af. hushållsbestyr; tvärtom tycker jag det är något nytt, oc: följaktligen äfven något som förströr. Dermed nickade hon åt Jenny och lemnade salen. Det-är en besynnerlig verld vi lefva utin tänkte Jenny, men hann icke längre, ty ett åkdon stannade utanför, och Jenny måste nödvändigt fram till glasdörrarne för att se hvem det var. Baron Fritz, mumlade hon och smålog; men hvem har han med sig? Herre Gud! Jag tror det är exfästmannen. Ja, det är grefve Stormhjelm. Hvad han ser blek ut! Om det ej vore synd att skrattå åt en -menniskas nederlag; så gjorde jag detbestämdt åt grefvens. Få nu se om han fortfar att tala så der stort om att vara herre öfver sitt ödeb v Under det Jenny höll denna monolog i tankarne, hade hon återtagit sin plats, så att hon satt vid sin båge då herrarna inträdde. Majorskan kom med detsamma in från sängkammaren. Grefven helsade helt ogeneradt på majorskan och Jenny samt var sig i det närmaste lik, Baronen slog sig genast ned hos Jenny, under det grefven konverserade med major