Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 2

Albertine inträdde och fann professorn promenerande på golfvet, i-den lofvärda afsigten att förskaffa sig litet motion på maten. När hanfick se, Albertine, tvärstannade han och stirrade på henne, i synbarligt bemödande att draga sig till minnes något som han glömt. Goda pappa,, började Albertine med något osäker röst, jag kommer väl icke och stör ? Jaså, det är du, mitt barn; skulle just gå in -till dig när jag blef hindrad af Schopen bauer. ti mycket intressant arbete; isynnerhet är han mycket skarpsinnig i allt hvad hån säger om qvinnan. Har knappast läst något djupsinnigare. Men hur är det? Hm, m; du ser helt blek ut... hm, hm... vet just icke hur jag skall tala... hm, hm, har aldrig. haft. med flickor att göra ... hm, hm. Kan jag hjelpa dig på något vis... hm, hm? Professorn räckte henne handen, och i den tankspridda blicken låg ett uttryck af mildhet och själsgodhet, som djupt rörde den dervid så ovana Albertine. Ack, min goda pappan, hviskade hon och fattade den framräckta handen samt förde den, innan han visste deraf, till sina läppar. Så-så, mitt barn, stammade professorn något brydd; kom och sätt dig. Nu erinrar jag mig tydligt hur det var. Jaha, din mor blef mycket ond, din fästman kunde ingenting göra till saken ;. och jag sade att ... att... du icke behöfde gifta dig. Så tror jag det var. Jaha, alldeles så; och sedan var din mor här och förde mycket väsen; men lysnifgen blef ej utaf. Och det var väl hufvudsaken, var det icke så? Albertine var djupt rörd och förmådde icke svara, utan kysste åter den torra handen, som höll Hennes, under det tårarne runno utför kinderna. Detta uttryck af vekare känslor var något så nytt för den stackars enstörin