Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 2

tydligt tecken till hans nederlag. Men å andro sidan visste hon ju huru tankspridd han var. Under en dylik oro gick dagen till ända utan att befria den unga flickan ifrån de qval af ovisshet, som uppfyllde hennes själ. Slutligen blef detta tillstånd outhärdligt, och Albertine fattade det Beslutet att våga öfverträda modrens. befallning och gå in till fadern, för att, oaktadt-sin skygghet för denne, söka genom honom få. veta hvad utgång hennes öde fått. Medan hennes nåd hade sitt samtal med doktorn smög Albertine med ljudlösa steg öfver korridoren från sitt rum till faderns. När hon stod utanför den senares dörr, erfor hon en häftig hjertklappning. och nästan en högre grad af fruktan för honom, än hon någonsin känt för modren. Fadern. var för den unga flickan en helt främmande och mystisk person, en varelse den hon sett endast vid måltiderna och då helsat på; men hon kunde ej påminna sig hafva vexlat något ord med honom förr än aftonen förut, då doktorn fört hennes talan inför honom. Nu stod hon i begrepp att helt dristeligen närma sig denne mystiske far, om hvars sinnelag hon icke egde något annat begrepp än att han var litet underlig eller rättare icke riktigt klok. Ur denna obeslutsamhet blef hon likväl snart ryckt af professorns betjent, gamle Hans, en fåordig enstöring liksom hans herre, hvilken kom ifrån professorn med en tebricka. Hans studsade då han öppnade dörren och befann Sig ansigte mot ansigte med fröken. Albertine, som vid denna, plötsliga sammanstötning återfick fullkomligt välde öfver sina vacklande känslor, frågade: Är professorn ensam inne, Hans? Alldeles ensamp, blef svaret och Hans lemnade fröken vägen fri.