Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 2

Professorskan hade längesedan gått till hvila då Albertine smög ut från fadern och in till sig. Närhon kom ut i korridoren, mötte hon Hans, som höll ett bref i handen. Till fröken, sade den fåordige tjenaren. Inkommen på sitt rum, läste Albertine följande: Du är räddad, älskade, och jag med dig; men denna räddning har förorsakat din mor en bitter smärta, och detta få vi icke glömma. Hon har genom dig lidit den största sörg hennes stolta hjerta kan känna, och det är således du, min ädla flicka, som skall försona henne med hvad din frihet kostat. Sök med kärlek och sann dotterlig ömhet nalkas henne och mildra den bittra: kalk hon har måst tömma. Det är du, min egen Albertine, som skall söka blidka och bedja henne glömma det styng du gifvit. Vär lycka består endast och allenast uti att vi aldrig glömma våra pligter, äfven om andra glömma sina emot 088. Var vid godt mod, hoppas på honom, som aldrig öfverger dem, hvilka icke förgäta att förtrösta på honom. Tro på oföränderligheten af min kärlek. Din RBichard. Följande morgon satt hennes nåd så styf och rak och i full morgonparyr helt solo vid det prydliga frukostbordet. För att hålla oss vid sanningen, måste vi tillstå, att hon likväl icke hade någon särdeles god aptit. Nej, det nederlag hon. lidit gäste inom henne med så mycken förbittring, att hon icke kunde få ned maten. Dertill kom att hennes nåd nu, sedan hon gjutit ut all den galla hon kunde lemha fritt lopp åt, började beräkna följderna af den brutna förlofningen. Hvad skulle bon säga alla bekanta, som hon i förtroende underrättat om lysningen och som skulle in