Aftonbladet – 5 oktober 1858, sida 2

mr 0 SNRA fögr np Å rig rn sens token gen, att det kändes varmt och underligt om kring hans hjerta. : Seså, seså, min snälla flicka, gråticke! Är det något du vill... är det något du ön kar, så säg bara. : Min gode, älskade far, huru tacksam är jag icke för hvad pappa redan gjort. Ack! huru lycklig är jag icke, som nu åter kan tänka att jag är fril Såå, hm, hm, glad åt att jag kunnat göra något för dig; men hm, hm — han var just ingen ful karl, din fästman ..: hm, hm. Mamma är väl mycket uppbragt? Skulle tro det... väsnades fasligt ... trodde jag aldrig skulle blifva af med henne, hm, hn.... men skulle anse rätt att du sökte försona dig med henne; — anser för orätt att barn äro otacksamma. Derföre så ... så... försök att få det godt igen. Albertine, som läste så mycken godhet och deltagande i sin fars blick, fick mod att tala till honom såsom till den hon hade att tacka för lifvet. Med det egna, enkla som låg i Albertines väsende, berättade hon om sin ungdomoch huru ensam hon känt sig under dessa tider, då hjertat har såstort behof af ömhet och hon likväl aldrig vågade ialkas modren, aldrig erfor något hjertligt eller ömt bemötande. Stillatigande afhörde professorn henne, och kanske fanns det, i den lärde mannens eget bröst ett eko till denna klagan, som gick öfvet dotterns läppar. Kanske sade honom något minne, ifrån början af hans äktenskap, att äfven han önskat, det luften omkring honom varit varmare och fullare af kärlek. Alltnog, han lyssnade till Albertines bekännelse med en ovanlig glans i det djupa ögat, och då hon slutat, tryckte han sina läppar på dotjterns panna och framstammade några ord, fulla af kärlek och tröst, :