Aftonbladet – 4 oktober 1858, sida 3

tankens för dig. De äro min skapande förmåga; jag uppdrager ur jorden sköna växte och fröjdas :deråt. Om i mina unga år ja: någon gång stod lutad emot spaden och med afund. tänkte på dem, som hade blifvit abetare inom tankens område, så försonads jag mig strax deretter med mitt öde genom flit och ihärdighet. Jag blef skicklig i mitt yrke, fick förmänliga tjenster och sparade at alla krafter för att en dag kunna göra af dig bvad jag sjelf velat blifva, men icke blef, Arbetet blef min glädje, mitt lif; sparsamheten min vana. Jag hade två barn; de utgjorde min framtid. Gubben tystnade och lutade hufvudet emot handen Eh lång paus uppstod, den doktorn ieke afbröt. Hans blick hvilade på fadern kärleksfullt och sorgset. Det syntes att sonen anade hvad den gamle tänkte på. Slutligen återtog gubben; Allt nog, du återstår mig ensam. Det är således du, min gosse, som -en dag skall njuta frukten af den gamle trädgårdsmästarens girighet, såsom folket kallar min sparsamhet: Det är åt dig jag sparat. Tyst! Fall mig icke i talet. Om jag nu nedlade mitt arbete och satte mig att njuta af ett beqvämt lif, då skulle jag dö af ledsnad. Hvarmed vill du att jag skulle nöta bort de ändlöst långa timmarne — jag, som. endast är van att läsa i min bibel och tidningarne? Hvad ville du jag skulle förjaga mina bittra minnen med-— jag, som i kroppsligt arbete har min förströelse och mitt nöje? Skulle jag söka glömska och glädje kanske med att sitta på en käls lare ibland mina likar, af uppfostran råa såsom jag, men af naturen ännu råare? Nej, så länge dessa armar äro starka nog att föra spaden, så länge vill jag arbeta; ty arbetet är min tröstarinna, min vän och min förtrogne. Pet är en vana, som blifvit min natur; be