Aftonbladet – 2 oktober 1858, sida 2

upp på den pergamentfärgade kinden, då professorskan med sin tillrättavisande röst svarade: : Jag kan icke i: se, hvarföre grefven skulle behöfva vända sig till dig, då han af mig erhållit löftet om min dotters hand. : Dessa ord tycktes fullkomligt till lif återföra det minne, som endast sväfvat dunkelt för professorns själ; ty blicken förlorade, liksom genom en förtrollning, sitt frånvarande uttryck och hvilade nu på grefven med ett lugnt allvar, under det han, utan att svara sin hustru, sade åt den tillämnåde mågen: Skulle önska veta huru det kommer till att grefven icke vändt sig till mig? Derföre, herr professor, att hennes nåd sade mig, det professorn icke blandar sig i familjeangelägenheter. Jaha, det är kanske sant nog, men — men, grefven borde icke låtit leda sig af — — — af — — af — — min fru — — emedan grefven icke kunde veta hvad jag tänker om saken, Man bör aldrig gå förbi hufvudbegreppet i någon sats, när man vill konstruera satsen. Ni vill således gifta er med min dotter ? Ja, om herr professorn skänker sitt samtycke till min förening med fröken. Hvad vill det här säga, von Krug? Hvarföre blandar du dig i saker, som icke angå dig? utropade hennes nåd, blodröd af vrede och alldeles oförmögen att längre kunna tillbakahålla sin harm. Jaså, min söta, det är du — skulle tro att du kan räknas till de underordnade begreppsställningarne, och derföre, min söta, blif tyst medan grefven och jag analysera hufvudbegreppet. Har du blifvit fullkomlig rubbad?. utropade hennes nåd. E Hm, hm — skulle önska att du iakttoge