Aftonbladet – 2 oktober 1858, sida 2

men släppte den och stirrade med öfverraskning på den person, som i detsamma inträdde. Det var professorn sjelf. Att han, utan att vara tvungen dertill, visade sig i de nedre rummen, var något som icke hade inträffat alltsedan han flyttade upp i öfre våningen för sju och tjugo år tillbaka. Skulle han kunna vara nog förståndig att intressera sig för Albertines förening med grefve Stormhjelm, så att han vaknat upp trån sina galna griller! tänkte hennes nåd. Professorn, en lång mager man, med lutad kroppsställning, gick emot grefven. Han stannade framför denne, uppsköt glasögonen närmare till ögonen och betraktade den unge annen med en egen främmande blick, sägande: Hvem har jag den äran att tala med? Kan icke erinra mig ha sett min herre förr. Kära von Krugp, inföll professorskan med sin skarpa och befallande röst, du är sannerligen bra tankspridd. Det är ju vår blifvande måg, grefve Stormbjelm, hvilken du skall led-saga till. kyrkoherden för att taga ut lysning för honom och vår-dotter Albertine.n Professorn tryckte glasögonen ännu tätare intill ögonen, rätade upp sig litet och hostade. Ja ha, ja så, min söta, ganska möjligt; men jag kan icke erinra mig att grefven begärt min dotters band af mig; icke heller att jag gifvit mitt samtycke. Kan icke alldeles minnas att jag gjort det. Grefven har mitt samtycke och-är på grund deraf förlofvad med min dotter. Alldeles riktigt, vill icke bestrida det, hm hm, —ja ha, så var det; mitt torde likväl vara af nöden, icke annat jag kan tro. Nu hade professorn rätat upp sig fullkomligt och stod rak framför grefven. Han förde högra handen öfver pannan, liksom för att återkalla något minne, och en mörkröd flamma lågade