Aftonbladet – 2 oktober 1858, sida 2

som träffa dem. Detta härflyter väl egentligen deraf att de aldrig vilja erkänna sina egna fel. Hade professorskan i första rummet granskat sig sjelf, skulle hon i sina barns. oböjliga envishet och orubbliga fasthet igenkänt hufvuddraget i sin egen karakter. Sedan hon fått detta klart för sig borde hon hafva framkastat den frågan: om hon ansåg den behandling, hvarmed hon handledde dem, indamålsenlig för en karakter, sådan som hennes egen, och svaret hade blifvit nekande. Hon beklagade sig i sitt hjerta öfver att de icke hyste ett blindt förtroende till hennes beslut; att de icke med vördnad erkände hennes omdöme för det riktigaste; men hon glömde dervid, att det blinda förtroendet, den sanna vördnaden aldrig grundlägges af fruktan, utan af kärlek. Fruktan jagar bort förtroendet och sätter rädsla i stället för vördnad. Rädslan, hvad föder väl den? Jo, ett evigt bemödande attundandraga sig hvarje obehag. Af den uppammas osanning, hyckleri och smyg; då kärleken deremot är moder till sanning, förtroende och högaktning. Ack, I föräldrar, som älsken edra barn och viljen uppfostra dem till det goda, ihågkommen dervid, att med en sann och verklig ömhet åstadkommen I långt mera godt än med stränghet. . Uppoffren gerna litet af den respekt, hvarpå man vanligen lägger så mycken vigt, för att genom er kärlek och godhet uppodla de ädlare instinkterna, och till. dessa hörer ingalunda fruktan. Fruktän är en slafvisk känsla, oförenlig med ett sjelfständigt sinne, och förbytes lätt hos den fullvuxna menniskan till begär att 1 sin ordning förtrycka. Fru von Krug klagade i sitt hjertas djup öfver den ringa aktning barnen hade för allt hvad hon högaktade. Hon glömde dervid att när man vänjer barn att missakta, utan att