Aftonbladet – 2 oktober 1858, sida 2

STOCKHOLM den 2 Okt. Vi ha förlidet år haft tillfälle att ien följd af artiklar belysa det föga hugneligåi system, som gjort sig gällande vid befordringar m, m. inom armån. Ått något annat system härutinnan skulle inträda under den nya regimen kunde man knappt hoppas, isynnerhet om man med någon uppmärksamhet följt j: företeelserna inom artilleriet på den senaste tiden. Det synes också som skulle den smak. för kotteriväsendet, som utmärker den nya regimen med dess sympatier för den junkerliga . kotteripolitiken och frimureriet, på ett allt mera framstående sätt komma ätt göra sig gällande vid befordringarne så väl inom armån som uti I den högre administrationen. Liksom grefve Lagerbjelkes och hr Bildts upphöjelse till landshöfdingar och hr Björnstjernas utnämning till krigsminister redan äro tillräckligt betecknande, eburu man torde ha att förvänta långt mera af samma sort, då den Hamiltonska ministeren väl blifvit varm i kläderna och hunnunit bli något mera purifierad; så finner man äfven inom armån ett icke obetydligt antal befordringar, som innebära högst märkliga språng, alls icke motiverade genom en allmänt erkänd öfverlägsen duglighet, utan beroende på personligt välbehag, hugskott och infall å högre ort, eller på de riksdagsmeriter de ifrågavarande personerna inlagt genom att blindt votera efter fingervisningar uppifrån och med nit arbeta för höga anslag. Det är några vissa familjer, som företrädesj vis synas ha nått den lyckan att bli synnerligen välbehagliga för hofvet, så att detta välbehag förmår fullkomligt uppväga och öfverskygga de verkliga förtjenster, som finnas på andra håll. Ett tecken till att det subjektiva l tycket numera gäller långt utöfver mera objektiva befordringsgrunder, är den omständighe-: ten, att så många chefsbefattningar inom armån besättas med till en del ganska unga och föga meriterade officerare vid gardernal. eller andra i Stockholm garnisonerande trupper, hvilka officerare, ofta tillika beklädandel en eller annan hofcharge, haft tillfälle att vid hofvet göra sig kända och omtyckta, icke sällan för egenskaper, som vid en militärbefordran alls icke borde kunna komma i betraktande. Man erinrar sig t. ex. huru den nu till krigsminister utnämde och på samma gång till generalmajor befordrade hr J, M. Björnstjerna för några år sedan såsom förste major vid andra gardet och kammarherre hos H. M. drottningen blef, utan att någon hade sig bekant några framstående militäriska förtjenster hos honom, befordrad till chef för första lifgrenadierregementet framför detta regementes egna dugliga majorer, Jönsson, Sundevall och Leijonhjelm, bland hvilka den förste väl näppeligen skulle kunnat förbigås, om icke det mycket plebejiska namnet bade. gjort honom omöjlig: i vederbörandes ögon. .Öfverste Björnstjerna, det låter minsann något bättre än öfverste Jönsson — fi done! Endast några dagar efter det hr J. M. Björnstjerna fått sig uppdragen en portfölj, den vi mycket betvifla att någon på fullt allvar anser honom vara vuxen, såg man en annan Björnstjerna avancera på ett sätt, som måste väcka förvåning. Hittillsvarande sekundchefen vid kronprinsens husarregemente öfverste Sjökrona hade på ansökan erhållit afsked, och till hans efterträdare hade blifvit utnämd ryttmästaren vid lifgardet till häst, kabinettskammarherren C. M. L. Björnstjerna, långt yngre officer än regementets egen öfverstelöjtnant och major och alla dess sju ryttmästare samt alls icke känd såsom någon utmärkt militär. Öfverste Sjökrona, ännu en man vid full vigör, har gjort sig känd såsom en både skicklig, rättvis och derföre allmänt aktad regementschef, och det förljudes att hans afskedsansökan skall ba härledt sig från missnöje med befordringar, som skett mot hans förslag, hvarom vi dock naturligtvis icke ha oss någonting närmare eller med visshet bekant. Emellertid erbjöd sig härigenom ett tillf:ille att lemna en medlem af en bland riddarbusets mest gynnade familjer, en af junkerpartiets koryfeer, ett särdeles lysande prof på nådigt välbehag. För trenne år sedan blef till allmän förvåning en ung ryttmästare vid lifgardet till häst, grefve F. W. Taube, i en tvär vändning befordrad till öfverstelöjtvant vid lifregementets husarkår på samma gång som hans svåger frih. Leuhusen gjorde ett nästan ännu större saltomortale till chefskapet vid nämde kår. Nu har samme grefve Taube blifvit ytterligare framdragen till chefskapet vid Smålands husarregemente, der enligt senaste anciennetetsrullan till och med sex af regementets ryttmästare äro äldre officerare än han. Vill man forska efter någr: rent militäriska skäl till denna utomordentliga lycka, så stannar man utan tvifvel i stort bryderi. Lifgardet till häst tyckes i: sanning bli en riktig plantskola för chefskaperna vid kavalleriet. Och-i allmänhet öppnar sig ett vidt fält för lycksökeriet, då unga militärer se; att den ginaste vägen att göra lycka icke är den att grundligt studera detsom hörer till facket och genom träget arbete och oförvitlig tjenstgöring göra sig meriterad, utan i stället att studera tycke och smak och göra sig omtyckt hos de personer, som bestämma . befordringarne.: Vi ha velat anteckna dessa nya drag till militärbefordringssystemets karakteristik och skola ej underlåta: att fortfarande med uppmärksamhet följa detsamma; såsom i högsta grad skadliga för anda, duglighet och disciplin i högre mening inom armån.