Aftonbladet – 1 oktober 1858, sida 3

som ett ögonblick kände något af medlidande röra sig i sitt hjerta, hade likväl, tack vare sin fasthet, gjort ett slut på scenen genom att befalla dottern att gå upp på sitt rum och qvarstanna der tilldess modren löt kalla henne. Sedan Albertine lemnat henne, prisade professorskan sin egen själsstyrka, hvilken gjorde att hon icke lät öfverrumpla sig af sin svaghet; utan med orubblig fasthet gick till det mål hon utstakat för sig; ett mål, som endast hade till syfte dotterns lycka. När Albertine såsom ett halsstarrigt barn icke förstod sitt eget väl, så var det ju en pligt af hennes mor att icke låta öfvertala sig af oförnuftiga böner, så att hon glömde hvad dotterns lycka kräfde. Efter att sålunda hafva argumenterat och lyckats fullkomligt lugna sina något ur jemnvigt råkade känslor, var professorskan fullkomligt belåten med sig sjelf och tänkte icke utan tillfredsställelse på huru hon nu lyckats alldeles tillintetgöra allt hopp hos doktorn, och med detsamma visa att hon var den rådande, oaktadt han. varit nog djerf att vilja påstå: det Albertine icke skulle lyda henne. Torsdagarne tog man alltid emot hos professorskan, och,ehuru hennes nåd för ingen delville att man skulle få se Albertines förgråtna ansigte, hade: hon likväl ej någotemot om någon af hennes vänner, trots det elaka vädret, ville besöka henne, Henhes nåds önskan uppfyldes också; ty kammarrådinnan Solkrans och öfverstinnan Strålstjerna kommo verkligen, ehuru det regnade och blåste. Hvar är lilla fästmön ? frågade kammarrådinnan. f; .Albertine är litet opasslig och måste hålla sig på sitt rumn, svarade professorskan. Just som den värda damen yttrade detta smög hennes dotter utför trappan och lem