Aftonbladet – 29 september 1858, sida 2

Doktorn gjorde en artig men ingalunda krypande bugning för-hennes nåd. Det låg något sant värdigt i hela hans hållning, som ofrivilligt gjorde intryck äfven på professorskan, ehuru föga känslig hon än var af naturen. Hennes nåd har låtit kalla mig; kan jag. såsom läkare vara till någon tjenst? Nej, min herre, jag behöfver icke ert biträde; utan har bedt er stiga upp till mig, i afsigt att jagskulle kunna tjena er som läkare. Då jag är fullkomligt frisk, tror jag mig icke vara i behof af någon läkarevård; men då en dame af hennes nåds förstånd: tillbjuder sig att fungera som doktor, underkastar jag mig i ödmjukhet den erbjudna sjukvården.x Doktorn drog fram en fåtölj och satte sig. ehuru hennes nåd hvarken med ord eller min inbjudit honom att taga plats. Professorskan kände sig retad och ändå beherrskad af doktorns på en gång artiga och ogenerade sätt. Det är icke för något kroppsligt ondt jag vill vara er läkare, utan för ett andligt; och detta onda, min herre, benämnes förblindelse eller dåraktiga illusioner. Hennes nåd sade . dessa ord med en skarp och genomträngande röst. Jag försäkrar hennes nåd, att de två ifrågavarande felen verkligen icke vidlåda mig. Jag låter aldrig förblinda mig, och har icke en gång såsom yngling Haft några svindlande eller dåraktiga illusioner. Nog, min herre! Jag behöfver icke veta, hvilka fel eller förtjenster ni eger eller icke eger; allt detta. är för mig alldeles likgiltigt. Allt hvad jag vet är att.at vågat höja edra ögon till min dotter, att ni lyckats innästla er i hennes hjerta och förvilla hennes begrepp, och detta, min herre, är något som jag icke ämnar fördraga. Med hvad rätt har ni sökt vinna hennes tycke ? Med samma rätt som hvarje hederlig man eger att höja sina blickar till en ung, älskvärd flicka, så snart han befinner sig i den oberoende ställning, att han utan ekonomiska hinder kan bjuda eme sin hand.