Aftonbladet – 27 september 1858, sida 2

akta och äfven förbanna min dotter, ifall. bon skulle oåterkalleligt fasthå!la vid en dylik förnedrande böjelse. Jag skulle kunna förmå mig att utan skonsamhet jaga henne ur mitt hus; att öfverlemna henne åt det allmänna föraktet och intill min död förneka henne som dotter. Din bekännelse har endast gjort raoitt beslut med afseende på grefven ännu fastare, och för att bespara både dig och mig alla vidare uppträden, vill jag blott i korthet nämna, att ditt bröllopp redan om fyra månader skall behörigen firas... Våga emellertid icke att visa grefven någon ovilja! Om jag det märker, anklagar jag helt öppet doktorn inför min bror, såsom en man den der brutit emot gästfribetens och hederns lagar. Ty-han har genom en brottslig och otillåten kärlek gifvit ditt namn och din heder till pris åt förtalet. Nu har du hört min vilja. . Professorskan gick långsamt emot dörren. Albertine stod orörlig. — När hon ändtligen fann sig allena, sjönk hon tillintetgjord ned i en stol: Men inga våldsamma snyftningar, ingen vild klagan gick öfver hennes Jäppar; endast ett par stora tårar föllo långsamt ned på hennes sammanknäppta händer. Länge satt hon så försjunken i sin förtviflan, ty förtviflan var rätta namnet på den smärta som härjade hennes sköte. Slutligen lyftade hon upp det nedböjda hufvudet, kastade en blick omkring rummet, och då hennes ögon föllo på ett litet elegant skrifbord, steg hon upp och närmade sig detsamma. Hon skref: Richard! —— Hon vet allt — Hon har hotat mig med sin förbannelse, i fall mitthjerta blir dig troget. Hon har bestämt, att mitt bröllop med grefve Stormhjelm skall ega rum fyra månader härefter. — Så förfärlig trodde jag aldrig hon skulle kunna vara. Mig återstår endast att dö. Men in i döden förblir jag din trogna Albertine.