Aftonbladet – 27 september 1858, sida 2

Är det din mening att förolämpa mig ? frågade professorskan och rätade på sig. Ingalunda; men nog kan du tåla vid att höra sanningen af din enda bror, och icke lönar det mödan att du rätar dig så der stolt för mig, ty på mig göra dylika gester ingen verkan. — Icke heller är det värdt att vi nu förarga oss, utan bäst är det att skiljas åt i all vänskap, särdeles som jag undvikit alla samtal, för att icke på något sätt råka i fejd med dig. Du är alltför artig, svarade professorskan försmädligt. Ja, vid min ära, artigare än du hade skäl att räkna på; men ännu en gång, låt oss lemna detta ämne. Jag önskade egentligen att af dig få höra något närmare om Charlottes öden och död. Du får ursäkta mig. men ditt svar på mina frågor för nitton år sedan voro allt temligen ytliga och föga tillfredsställande. Jag vill nu veta med hvem hon enligt sägen reste till Köpennamn, äfvensom dina skäl att hindra hennes giftermål med den cer karlen. Majorens ögon hvilade på systern med ett genomträngande uttryck. Han anmärkte en bäftig ryckning i ögonbrynen, en hastig hopknipning på läpparne och en lindrig färgskiftning, allt afspeglingen af en sinnesrörelse, som professorskan med all ansträngning icke kunde tillbakahålla. Alla de der historierna äro för mig helt och hållet främmande, svarade professorskan. Allt hvad jag vet är, att Charlotte blef at vår busläkare tillstyrkt att rådfråga Köpenhamns utmärkte läkare. Hon afreste, blef borta ett år, återvände betydligt sämre och afled efter sex-månaders ständigt aftynande. Hemma hos dig? : Nej, Albertine skulle: just vid den tiden se dagen,joch jag sjelf var så svag, att Char