Aftonbladet – 25 september 1858, sida 3

ska och nationella. ordet, det lefvande och menskliga dramat, som är bestämdt att elektrisera massorna: framtiden! — På begäran af hr Philipp Meyer intaga vi nedanstående af honom till Dagbladet insända skrifvelse i frågan om författarskapet till stycket Ett år af Gustaf III:s regering: Om de egenmäktiga förändringar, hr Nils Arfwidsseon har tillåtit sig i min pjes. Jag har utlofvat redogörelse för dessa förändringar och skyndar att fullgöra detta löfte, innan den qvicke Kapten Puff kommer att säga mig och A., att vi tvistat om påfvens skägg,. Det skådespel nemligen, som här på kgl. teatern uppföres under titeln: Ett år af Gustaf III:s regering är icke min pjes, men väl en parodi på min pjes, bibehållande mitt skådespels intrigbygnad, karaktersteckning, scemföljd och dialog. — Deremot finnes i denna parodi intet spår af originalets romantiska element, representeradt genom prins, Fredriks kärleksförhållande till Sofi Hagman; men detta förhållande framstår hos mig ieke som episod; det är organiskt sammanvuxet med mitt dramas plan och nödvändigt till dess motivering. Behagade derföre läsaren godhetsfullt följa mitt arbetes utveckling. — Redan i första samtalet med grefvinnan Ribbing klagar Gustaf öfver sitt olyckliga äktenskap med Sofia Magdalena, häntyder på en snar skilsmessa och sin afsigt att ingå efter Gustaf Wasas föredöme en ny förbindelse med en dotter af sitt folk (med hänseende till grefvinnan sjelf). Grefvinnan bekämpar denna plan med ett ädelt och oegennyttigt hjertas värme; men planen sysselsätter Gustaf fortfarande; derföre bifaller och understödjer han också Prins Fredriks frieri till Sofi Fersen med all kraft; ty utom att han genom detta parti skulle förbereda utförandet af sin egen plan, skulle han också dermed tillika på det närmaste förbinda sig den af honom alltid fruktade Fersen och hans stora anhang. Men dessa motiver genomskådas af grefvinnan, och hon motarbetar planen efter bästa förmåga. Redan vid mötet i första akten har hon af Gustaf emottagit manuskriptet till skådespelet Gustaf Adolf och Ebba Brahe till läsning; hon låter hemligt instudera det, både för att roa Gustaf och för att vid repetitionen våga med hänvisning till Gustaf Adolfs storsintbet en appell till Gustafs ädelmod, hvarigenom Lewenhaupt (hos mig Piper) skulle förenas med Sofi Fersen och konungens plan redan i födseln qväfvas. Mitt drama börjar i 2:dra akten som A:s parodi: Fersen beviljar Lewenhaupt Sofis hand och uppmanar Sofi att gifva prins Fredrik, som förväntas, korgen på det finaste sätt; — men härmed slutar parodien också tablån! (Hr A. har icke ens så mycken fyndighet att kunna placera dessa 2 scener någon annorstädes och derigenom undanröja den evigt pinsamma dekorationsvexeln.) I mitt drama inkommer nu Sofi Hagman för att repetera med S. Fersen i Ebba Brahes roll. De taga plats i bersån; samtalet faller på kärleken. S. Fersen utlockar S. Hagmans bekännelse, att hon dyrkar Prins Fredrik, fastän prinsen icke har någon aning derom; i detsamma kommer prinsen, hör nämnas sitt namn ech stannar lyssnande, -blott sedd af Sofi Fersen; denna begagnar tillfället att anbringa sin korg, i det hon högt förklarar, att hon med all sin högaktning och vördnad för prinsen aldrig kan tillhöra honom, och aflägsnar sig derefter. Prinsen är brydd, men vänder sig derpå till den ensamma Sofi Hagman. I pjesens förlopp förklarar prinsen för kungen, att han har återkommit från sina giftermålsprojekter; men kungen, som under tiden genom Badin erfarit det verkliga sakförhållandet och är stött af Fersens högmod, vill icke -höra talas derom : och lofvar att taga saken i egna händer. Han låter kalla S. Hagman och söker beveka henne att resa för sin vidare konstutveckling på hans bekostnad till Paris. S. Hagman vägrar — hon älskar prinsen rent och oegennyttigt; hon vill lemna scenen; men Gustaf visar henne, huru det högsta kärleksbevis, hon kan aflägga, vore att uppoffra sin kärlek för den älskades egen skull, ty prinsen måste af politiska skäl gifta sig. S. Hagman ger vika efter en hård, inre strid. Jag har härmed nu gifvit några grunddrag äf det romantiska elementet i mitt drama; låtom oss dermed nu jemföra hr A:s parodi. Hr A. utdömde Sofi Hagmans roll samt Gustafs faktiska afsigt att skiljas från sin gemål.såsom anstötliga. Jag vill här icke uppträda som målsman för mid plan; men äfven ett barn måste kunna begripa, att med S. Hagman skulle också prins Fredriks ömkliga figur ha försvunnit; att, om pjesen icke skulle blifva en långtrådig historiskpolitisk exkursion i stället för ett drama, en equivalent måste anskaffas för det uteslutna romantiska elementet ; att, om Gustafs plan och ihärdighet att vilja gifta bort prinsen med S. Fersen, eller (såsom det i parodien är fallet) blott låtsa derom, icke skall blifva ett nonsens och repetitionen i fjerde akten icke obegriplig och störande, ett nytt motiv hade måst träda i stället för det borttagna. Deremot har hr A. utdragit den politiska diskursen; jag vet ej, om publiken hade just särdeles roligt vid borgrarnes och presternas diskurser sinsemellan och med Sinclair; hos mig äro dessa scener med några ord afgjorda, och skulle äfven dessa vid en omarbetning hafva försvunnit. Du är trött, gunstbenägne läsare? — Om blott ännu ett ögonblicks tålamod ber jag dig, för att följa hr A. på hans vingars fria flygt, den enda gång då han rör sig sjelfständigt; — en hel tablå är uteslutande af hr A:s egen hand; denna tablå är den första i tredje akten, och hvad innehåller denna tablå? (!): en scen mellan Levenhaupt och grefvinnan Ribbing, hvaruti L. berättar, att allt är förloradt, ty Fersen ger vika för konungen, och grefvinnan uppmanar L. att återtaga sin afskedsansökan. Hur var publiken till modsvid denna tablå och den i Fersiska trädgården? Jag frågar hvar och en, om man till större evidens kan ådagalägga sin oförmåga; men jag frågar tillika: hvad man skall tro om en teaterdirektion, med dess. dramaturger, litteratörer och regissörer, som icke fordrar sådana bristers afhjelpande, brister, genom hvilka äfven de bästa dramatiska produkters framgång kan äfventyras? Jag slutar här — tackande hr A. särskilt att t. o. .m. mina historiska bockar (t. ex. då jag kallade Sofi för Axel Fersens brorsdotter i stället för dotter) ha influtit i hans parodi, och erkännande hans profetiska förmåga, då han skref till mig: Gå och se: pjesen! Jag -hyser ännu ett visserligen ganska svagt hopp, men ändock ett hopp, att Tit. efter att ha sett min pjes, sådan den nu blifvit omarbetad, skall, af heder och samvete uppfordrad; erkänna, att Tit. icke är rätta författaren till den, såsom Tit. nu af en oförklarlig monomani tycks föreställa sig. Att Tit. har någon icke ringa deliden medger jag gerna.. Stockholm den 22 Sept. 1858. ; Philipp J. Meyer: P..S. Först efter det ofvanstående var nedskrifvet fick jag se hrr A:s replik. Concedo! Redan genom len föregående uppsatsen har jag på sätt och vi medgifvit A:s faderskap till pjesen i dess närvarande gestalt och vill blott upplysningsvis, tillägga: s1:0 att de-ofvannämda uteslutningarne just varit orsäken till missämjan mellan mig och A. 2:o att jag likväl ej kände. stycket i dess närvarande ömkliga skick (som äfven hr A:s citerade bref tt är a OT NN PA OO EE Nk ÖT Ar KR ae, ÖA Sr UR FR TN Ke On Bk DG DR br KR fte) FN a rt Älg VE KT ER KR I mt GR ma mL KU Årg Ce FRPFYRNTN FMIS YIT äl mande med mina önskningar, gaf jag utan vekan mitt samtycke och lofvade honom å