Aftonbladet – 25 september 1858, sida 3

mammal detta har jag en gång öppet sagt grefve Stormhjelm. Albertine, akta dig! Professorskans hand slöt sig hårdt om dotterns arm. Du har sås ledes vågat afslå grefvens anbud? Ja, och så länge mina läppar förmå tala, skall jag städse tillbakavisa honom. Ah! du tror, vanartiga barn, att du genom din envishet skall lyckas förmå mig afstå ifrån mitt :beslut, men du bedrager dig grymt. Du har icke -:godvilligt velat foga dig efter min vilja. Nå:väl! svara mig, fröken von Krug, hvilken förnedrande förbindelse är det, som gifvit anledning till hennes hemliga möten vid skogvaktarens koja? Ahl! rodnaden på din kind är ett förfärligt vittnesbörd emot dig. Du har således vågat älska en man, för hvilken din egen stolthet borde komma dig att blygas, hvars namn hvarken du eller jag bör kunna utan förnedring uttala. Du är djupt förderfvad, som kan hysa kärlek för en :vanbörding, den du i alla fall inför verlden måste förneka, såsom dig ovärdig. Vid början af modrens utfall hade Albertines kinder och panna öfvergjutits af en mörk rodnad; vid slutet deraf hade den blifvit liljeblek. Med iskall. blick och dof röst, inföll hon: Hvem är den, som skulle kunna påstå att doktor Bergström är mig ovärdig? Hvilken flicka skulle väl behöfva blygas öfver att hon älskar en man, så upphöjd, så ädel, så snillrik och så i alla afseenden höjd öfver mängden som han? Icke är det jag åtminstone. Olyckliga! utropade professorskan och fattade Albertines båda armar; hvad är det du vågar säga mig mig, din mor. Blott sanningen, Det är visserligen ett språk, som jag, tyvärr, icke förr vågat föra till min mor, men ifrån denna dag bar jag öfvervunnit min fruktan och skall hädanefter