Aftonbladet – 25 september 1858, sida 2

Douai, der bland andra Daniel OConnell erhöll sin uppfosttan. Skolavi då aldrig få så mycken aktning för oss sjelfva, ätt vi kunna höja oss till den engelska toleränsens fria anda? Skola vi då aldrig kunna lära oss att akta kristendomen si mycket, att vi låta anden blåsa hvart han vill? Emellertidskall alltid pressen åt protestanternas billiga klagomål låna ett mäktigt och vi våga säga oemotståndligt stöd. Det finnes frågor, hvilka äro så innerligt förbundna med frihetens sak, att de äro ett med henne, och en sådan är protestanternas sak. Derpå gör författaren dem, som puffat för underverket i Lourdes, till föremål för det bittraste åtlöje. Han frågar, om den katolske andlige vill konkurrera med den. beryktade . andebesvärjaren --hr Home, eller. om han vill söka det sanna underverket; der det blifvit tecknådt af en gudomlig hand och der menniskoförnuftet läser detsamma, nemligen i skapelsens af vetenskapen afslöjade hemligheter. Dessa herrar, yttras vidare, äro så behängda med amuletter och heliga prydnader, -att man omöjligt kan vidröra dem utan att begå ett helgerån. Skrattar ni åt underverket i Lourdes, så bevisa de er, att ni förnekar allt öfvernaturligt, och man tvingar er att tro på den förstkommande bondpigas drömmerier, såframt ni ej vill försaka en tro på Gud och odödligheten. Äfven öfver den politiska ställningen yttrar sig författaren med mycken oförbehållsamhet. Ordet frihet — säger han — har blifvit uttaladt. De ädla känslor och de stora tankar. som detta ord gifver lif, ha vaknat med en stilla förtröstan. Man skulle till och med kunna säga, att ingen nu längre kan undandraga sig att blicka emot den frihetssyn, som för oss visar sig i framtidens perspektiv, och emot hvilken vi måste fortskrida. Vi behöfva ej här tala om oss sjelfva och om dem. -hvilka aldrig gjort någon åtskilnad emellan Frankrikes värdighet å ena sidan och den fulla besittningen af dess frioch rättigheter å den andra, om dem, hvilka aldrig kunnat se ett samhälles räddning i en afsägelse af dess rättigheter, äfven om dennacblott vore ögonblicklig; vi mena här egentligen endast den nuvarande styrelsens mest bemyndigade organer. Här omnämner författaren. de nyligen af grefve Persigny och prins Napoleon yttrade åsigter, och tillägger derpå: De inskränkta och .råa skriftställare deremot, som ännu stå erco! denna mäktiga dragningskraft, och hvilka enligt Platos kraftiga bildspråk icke klippt a! sig det långa slafhåret, tjena sjelfva emot sin vilja den rörelse, hvilken de -förgäfves mot sätta sig. —KZ 2 21f)smam