Aftonbladet – 24 september 1858, sida 3

det lätt sluta, att hon var fullt rustad till motstånd, till ett modigt och bårdnackadt motstånd. Men den blick han riktade på henne uttryckte icke mindre fasthet; den innebar något okufligt, som lät Albertine frukta det värsta. Man pratade en stund om balen; om grännarne och likgiltiga ting. Man drack saft och åt frukt. Grefven hade hela tiden uteslutande stält sitt tal till de båda fruarne. Slutligen när majorskan för något-hushållsbestyr måste aflägsna sig, yttrade grefven till professorskan: Skulle jag vågå utbedja mig några minuters: enskilt samtal med hennes nåd? Med nöje! Professorskan reste sig upp och tog den arm han erbjöd henne, hvarefter båda promenerade stora allån utefter ned till pavilJongen. Albertine: hade upplyftat sitt hufvud och följde med ögonen de bortgående. I hela ut-: trycket af den unga flickaris ansigte låg på got på en gång fast beslutsamt. och. ändå förfärligt-qvalfullt: Hon var ytterligt blek. j Albertine, mår du illa?5 frågade Jenny och I fattade bjertligt hennes hand. Säg, hvad fat-: tas dig. Mig, stammade Albertine och förde han-. den öfver pannan, liksom för att jaga bort: alla de qval som marterade henne, mig fattas ingenting. ; ; En fråga sväfvade åter på Jennys läppar, men hon erinrade sig plötsligen sin mors ord, att hvarje fråga är öfverfiödig till den, som vill gifva ett förtroende; -men innebär deremot en obehörig nyfikenhet till hvarje annan. Hon teg en stund, derefter återtog hon; Har du lust, så göra vi en promenad. Du? ser. icke glad ut och behöfver helt säkert litet rörelse. Se der bafva vi Ernst och doktorn; Jag gårin efter våra hattar, och:sedan: göra vi ett slag i parken med herrarne,