Aftonbladet – 21 september 1858, sida 2

klappar under denna kalla yta, om det icke är kärlek i hennes, stränghet. Du bör åtminstone tro det om den som gifvit dig lifvet. Du säger att du visat dig sådan du är inför henne. Albertine, såsom dotter är du skyldig henne aktning och kärlek, ätven om hon såsom mor varit hård och kall; ty märk noga: Det är aldrig ett skäl för oss att glömma våra pligter emot andra, derföre att andra glömma dem emot oss. Då din rättskänsla och ditt samvete säga dig, att du icke kan lyda henne, bör du i ditt motstånd lägga upprigtighet, icke trots, och just genom det vördnadsfulla mildra det bittra. å Och nu, min älskade, ett JåNgtfarväl; men hvarken detta farväl eller någon måkt på jorden kan tvinga mig att afstå ifrån dig. Jag har ditt trohetslöfte, du har mitt, och under det jag med kraft skall arbeta på att du en gång må kunna blifva min maka, betraktar jag dig städse såsom min trolofvade. Och detta är du, såframt en högtidligt inför Gud aflagd ed har kraft att binda. De löften, som fästa oss vid hvarandra, kunna lösas endast af döden, Din : Richard. Hela dagen efter balen var Albertine osynlig, så väl som professorskan. Halfva förmiddagen hade man sofvit, och när middagen tillkännagafs, anmäldes att professorskan och fröken vore hindrade af opasslighet ifrån att infinna sig. Middagen var ovanligt trög; ungdomen var förstämd; Ernst var såsom alltid tyst; Arvid hade ännu icke lyckats komma i någon jemnvigt med sig sjelf, och Jenny, husets egentliga glädjebringerska, Var, såsom hon sjelf sade, ruskig efter balen, Doktorn såg allvarlig ut. Majoren var vid ett särdeles dåligt lynne, och detta kastade äfven en skugga af oro öfver majorskans lugna an