Aftonbladet – 20 september 1858, sida 3

— Berlinertidningen Volks-Zeitung yttrar sig på följande sätt om orsaken till det inträffade afbrottet på den atlantiska telegrafiinien : Skulle man sätta tro till hvad de engelska tidninsarne påstå, så låge hindret för telegraferingen i nåson skada, som först hu träffat den på hafsbottnen iggande kabeln. Vi måste emellertid erkänna, att vi redan i första början icke kunde antaga detta påstående såsom riktigt. Den berättelse, som telegraisterna i Valentia aflåtit till Londonbolaget, lyder helt annorlunda och häntyder på någonting helt anat. Vore kabeln skadad, så skulle icke en enda signal komma fram. Man skulle äfven, med de melel som numera stå telegrafien till buds; kunna i Valentia med full visshet veta, att kabeln verkligen vore skadad, och äfven hafva någorlunda reda på stället der det skett. Man hade icke behöft tillkalla hvarsen: direktörer eller -vetenskapsmän för att begära hjelp till lösande af gåtan; ty de fenomener, som inträffa vid en skadad telegrafledning, äro hvarken obe kanta eller gåtlika. Snarare kan man af den omständigheten, att otydbara signalementer inträffat, draga den slutsats, att kabeln är oskadd, men att korrepondensen blifvit störd af andra inflytanden, som gjort den välbekanta telegrafiska teckenskriften oläslig. Hvilka konna nu dessa inflytanden vara? Redan för fiera månader tillbaka sökte vi väcka uppmärksamheten på att man beginge ett fel, om man nedlade en underhafskabel af 400 geografiska mils längd i riktning från öster till vester; ty i sådant fall skulle störande elektriska strömmar frambringas i ledningstrådarne hvarje gång jordmagnetismen underginge en variation i intensitet. Det är nemligen ett längesedan konstateradt vetenskapligt faktum, att jorden sjelf verkar som en magnet. Vidare är det bekant, att om man lindar en med något isolerande ämne belagd metalltråd kring en magnet, så uppkomma i denna tråd elektriska strömmar så ofta man förstärker eller försvagar magnetens kraft. Men nu är jordmagnetismen underkastad en oupphörlig variation, hvilken, särdeles under starka norrsken, låter helt tydligt märka sig af magnetnålens ostadighet. En me talltråd, som är dragen kring jorden i riktningen från öster Lill vester, måste alltså oupphörligen afficieras af jordmagnetismen, som i densamma nästan hvarje ögonblick åstadkommer elektriska strömmar, än i den ena, än i den andra riktningen. Vill man då begagna en sålunda placerad ledningstråd till telegrafering, så måste dessa störande strömmar motverka len från det galvaniska batteriet utgående och såunda göra signaleringenotydlig. Denna vår anmärkning är ingalunda ny, och vi kunna icke utgifva len för en produkt af vår egen skarpsinnighet; ty redan för ett tiotal af år tillbaka har vår genialiske andsman A. Siemens rörande dessa fenomener anilt flera experimenter, som finnas refererade i Pogndorfs annaler (Bd LXXIX, sid. 484), och af hvilka .dagalagts, att de elektriska strömmar, som åstadsommas genom jordmagnetismens varierande, äro närkbara redan på en ledningstråd af endast tjugo nils Jängd. Siemens visade dessutom, att under en nda timmas tid den elektriska strömmen tolf gånser framkom, och det i vexlande riktningar, nemlisen än som positiv, än som negativ. Den ledningsråd, som nu förbinder Gamla och Nya verlden, är ner än tjugo gånger längre än den, som Siemens becagnade till sina experimenter. Intet under då, om le störande strömmarne visa sig tjugo gånger starare och göra telegraftecknen oläsliga. Eger denna r åsigt grund, så kommer den nuvarande som telegracringsmedel odugliga kabeln att blifva af vida större etydelse i vetenskapligt hänseende, nemligen för erållande af en noggrann kännedom om jordmagneismens variering i intensitet... Vi kunna också i sålant fall hoppas så mycket mera af en ytterligare ramtida kabelnedläggning, som den nuvarande kaeln då kan användas som ett medel att reglera de a inflytelserna på den egentliga telegraferings.abeln.