Aftonbladet – 18 september 1858, sida 2

ända derhän går jag icke i slafvisk vördnad, att jag uppmuntrar en karl, som; jag föraktar. Professorskans ansigtsuttryck blef förfärligt; hon fattade dottren om armen och kramade den hårdt mellan sina magra, men kraftfulla fingrar: SÖN Är du vansinnig, som så vågar tala till mig, eller känner du mig så litet att du tror, det jag skall fördraga ett dylikt uppförande? Hör nu noga hvad jag säger: Om du vågar, förstår du, vågar afvika från den lydnad du är mig skyldig, -eller visa de personer missaktning, Hvilka du; enligt min vilja, hör akta, skall jag sträffa dig genom att skilja dig ifrån Minna; hon, förstår du! skall få uppbära straffet för din förbrytelse. Och fortfar du. detta oaktadt, att trotsa mig, skall du aldrig återse din bror; jag låter då placera dig på ett ställe, der du för alltid blir skild fråv honom. Gå nu, och lemna icke ditt rum förr än du af mig får tillstånd dertill; såframt du ej vill tvinga mig att inför alla gifva dig en förödmjukande tillrättavisning! Gå nubå Albertine stod orörlig; på den häftigt flämtande barmen syntes att en våldsam strid utämpades i: den unga flickans hjerta. Hon öppnade munnen för att.svara, men tillslöt den åter och aflägsnade sig utan att säga ett ord. Hon var lättare kufvad än jag trodde, mumlade. professorskan, öppnade dörren till det yttre rummet och inkallade Martha. ÅAlbertine inträdde-till sig, blek som döden; men ingen tår, ingen.klagan, banade sig väg ur hennes qvalda bröst; tvärtom nickade hon med ett -sorgligt leende åt Minna och satte sig tigande i soffan. z Hur är det, Albertine? frågade Minna och höljde hennes händer-med, kyssar. i .Hjelp mig att få upp klädningen, jag qväfs,, stammade Albertine, Min Gud, är du: sjuk ? I i j Nej! Tyst! Det blir bra bara jag får luft. För Guds skull, Albertine,. säg, hvad. har shändt? Fråga mig icke, min stackars Minna; mitt I stolta slutna hjerta kan icke öppna sig för dig.