Aftonbladet – 17 september 1858, sida 3

mannen tu aen nvylte mannens HUS, terlngheen till feringheen. å Rätlogångeoch Polissaker. Den Mendelsohn-Lindalska rättegången har fått ett nytt uppslag. Stadstiskalen. Mellbin har nemligen, å mamsell Fredrika Mendelsohns vägnar, hos rådhusrätten begärt, att det derstädes af mamsell Mendelsohn not ansvarige utgifvaren af tidningen tredje Fäderneslandet, fodermarsken Lindahl anhängiggjorda tryckfrihetsåtal må till förhandling åter upptagas. Lindahl har i anledning häraf blifvit kallad att nästa måndag infinna sig vid rådhusrättens 3:dje afdelning, hvarest målet förut varit anhängiggjordt. — Warberg den 10 September: Den 2 i denna månad blef löjtnanten J. W. Muhl i Olofstorp öfverfallen hemmå i sitt hus af sin dräng Nils Aron Bartoldsson, först med otidigheter och sedan med ett svårt slag i hufvudet af en blypiska, hvarpå ytterligare följde oqvädinsord. Brottslingen är inmanad i häkte. — Då fjerdingsmannen Nils Jönsson i Olofstorp sistlidne lördag tidigt på eftermiddagen färdades hem härifrån staden, blef han ett stycke utom staden å allmänna häradsvägen öfverfallen samt med lifsfarliga vapen och stenar illä slagen och misshandlad af några andra vägfarande. För dådet äro angifne tvenne såsom slagskämpar kände bröder från Rolfstorps skogsbygd. — Halmstad den 13 September. På grund af pastorsembetets i Hvalinge anmälan, att en manspersop från Kongssäters pastorat bastigt aflidit inom Nösslinge socken, uti ett Olaus Jönsson tillhörigt hus vid Wik, natten mellan den 3 och 4 dennes, samt misstänkt var, att dödsorsaken härledde sig från förutgången misshandling, instälde sig kronolänsmanner Fr. Kjellman den 7 i denna månad derstädes, för utrönande af de närmare omständigheterna dervid, då följande upplysningar vunnos: Sistlidne fredag, den 3 dennes, kl. 9 på aftonen väcktes husfolkets uppmärksamhet af samtal utanför buset och strax derpå jemmerrop samt trenne hårds slag i väggen, hvarföre och sedan Olaus Jönsson, på fråga hvem som fanns utanföre, ej erhållit någo: svar, denne begaf sig utpå förstugutrappan, finnand: irbetskarlen Kasper Carlsson (Lerstugu-Kasper, kallad från Gunnarsjö socken der liggande, utan förmåg: att hjelpa sig sjelf; men någon annan person synte: icke. Sedan Kasper Carlsson, hvilken var genomvåt oroligen till följd af den svåra väderleken, blifvit inouren i stugan, ; nedlades han der på en bädd oci vårdades väl, men afled. ungefär vid midnatt, hvarförinnan han likväl afgaf följande berättelse: Sammå dags eftermiddag hade Kasper Carlssor lagt sig; på ett ränne öfver källaren till det torp ander Åkerkulla, som bebos af enkan Ingrid Nils lotter, men blef innan aftonen störd i sin HKvila a! iboen Kasper Svensson och drängen Anders Nilsso från Dahlagärde, samt drängarne Anders Johansso och Anders Svensson från Ollared, hvilka neddrog: honom från rännet på marken och slogo honom mer medhafda käppar och påkar. Kasper Svensson Dahlagärde hade . väl. icke sjelf synnerligen slagil Con nb hut LARS icke läsa ett ord af kärlek från din hand? Nära eller fjerran skall den likväl bo inom mitt. bröst, fast som klippan och beständig som döden., ; Richard tystnade och förde Albertines hand tillsina läppar med ett så öjäfaktigt uttryck af ömhet, att hon kände sig rörd; men ögonbliekets bitterhet, förestafvade de-ord, hvilka hon, under det några smärtsamma tårar föllo ned på hennes hand, afbrutet framhviskade: Du öfverger mig? Albertine ! utropade doktorn: och lade hennes hand på sitt hjerta, vid den Gud,: på hvilken jag tror, vid den timliga och eviga välfärd, på hvilken jag hoppas, svär jag, att så länge detta hjerta klappar, skall det tillhöra dig, dig ensamt. Men nu, min lefnade goda engel, nu måste jag handla på ett sätt, så att du kan skänka mig din aktning. Ingen skugga får hvila öfver vår kärlek, den måste vara ren och. stark, Han lade sin atm om hennes lif och talade så länge och så allvarligt, vädjade så högsinnadt till hennes. själsstyrka och hennes pligtkänsla,; att Albertine slutligen lyssnade till hans ord-och fann deras sanning. Denna stämmas som :talade så gripande till alla hennes ädlare känslor, denna kärlek så varm och ändå så högsinnad ri sin sjolfeppotiring; hade för den starka, i grunden rättänkande qvinnan någonting mera mäktigt och bänförande, än äfven den mest vältaliga yttring af glödande passion. Hon ville först beundra, för att se.dan med desto högre rätt kunna älska. Alla dessa småsinnade intryck af afund och svart: sjuka, som en tid beherrskat henne, sjönko tillbaka i förgätenhet, och Richard framstod inför. henne, såsom en af dessa starka andar, hvilka icke kännes vid någon svaghet. En frivillig uppoffring anslog allt det stora och stärka, som hittills omedvetet slumrät på bott