Aftonbladet – 17 september 1858, sida 3

En utflykt till Delhi, skildrad i bref till Times af WILLIAM RUSSELL. Som jag ej kände upphinna Gwaliorkolonen, och alla aktiva operationer tycktes vara astälda till följd af hettan och regntidens nnalkande, beslöt jag vända mina fjät, eller, ittare sagdt, mina bärares, mot bergstrakterna sh under vägen besöka staden Delhi, i stäl:t för att följa efter öfverbefälhafvaren ned Il Allahabad, hvarest det är föga tillgång sea kalla ansigte lästes intet af alla de qval som beherrskadehenne. För att gifva en förklaring öfver Albertines sinnesstämning, måste vi meddela läsaren at Hon vid sin vandring till: ruinerna der sammanträffat med doktorn. Då han såg henhe. lemna tältet, gick han ut åt en annan sida, och inträdde sålunda från motsatt håll, men på samma. gång som Albertine i ruinerna. Det är öfverflödigt att här upprepa hvad han sade angående sitt samtal med majorskan; vi vilja här blott återgifva dessa hans ord: — Intill det: ögonblick din tant. talade med ihig såsom en mor till sin son; hade jag endast beherrskats af min kärlek. Så ofta förnuftet och mina bättre känslor sökte höja rösten; tystades den städse af den!böjelse, som har fästat och evigt skall fästa mig vid dig. Men nu, min älskade Albertine, nu har verkligheten framstått i hela sin nakenhet och väckt mig ur det kärleksrus, hvilket fört oss båda allt för långt. Jag har klart varseblifvit din, och min ömsesidiga ställning, och dervid har jag funnit mig af pligt och samvete anklagad för min obetänksamhet. Hvad önskar jag? Att en dag inför verlden och din mor få framträda och begära din hand, Hvilka medel har jag valt? Hemliga möten, hemlig brefvexling, hemligt förbund med dottern emot modren: Ahl Albertine, din mor eger rättighet att förakta mig; och likväl hade min första sträfvan bordt vara att tilltvinga mig hennes högaktning. Hennes vägran att skänka sin dotter åt en man, som blottstält hennes dotters heder, som icke haft nog makt öfver sina känslor att uppoffra ögonblickets flyktiga glädje för den qvinnas goda namn och rykte, som han älskade, vore fullkomligt rättvis, Jock verlden skulle: gillas dens: Enymor kan icke högakta en man, hvars kärlek på