Aftonbladet – 15 september 1858, sida 3

JJa, den svenska staden växer, öch växer till sig, det är ingen fråga derom. Vår uppgift är alltså ej att framställa några förebråelser egentligen. Vi vilja fastmer, efter förmåga, komma det nyvaknade ordningsbehofvet till hjelp, om möjligt, med ett och annat väckande ord: Ju mera staden växer; destomer blirden ett slutet helt. Landsbygden flyktar alltmer ur den och ifrån den. Men utan frisk luft kunna vi ej lefva. Och grönska hehöfva vi ock, om ej för annat, så föratt ega för ögonen en påminnelse om vårt och stadens ursprung i sjelfva naturens sköte. Hvar och en rätt ordnad stad skall derföre alltmer -som ett oundgängligt lifsvilkor känna sig behöfva en — stadspa k eller stadsträdgård. Ingen mera lefvande, eller mera verksam stad i: utlandet är derföre numera utan en sådan. Det finnes för många skäl, som tala för dessa anläggningar, och det behof, som föreskrifver dem; är så djupt grundadt i vår natur, att det är endast i ett mycket vanartadt stadslif, som dessa skäl och detta behof ej göra sig gällande. Behöfva vi framhålla dessa skäl? Skola vi redogöra för detta bebof och de lifsvilkor, hvarpå det grundar sig? Eller vore det icke bättre att vi, för denna gång åtminstone, endast inbjöde våra läsare på en tur genom några af verldens mera odlade länder, bildade städer, för att se, huru dessa hafva det, och låta dem deraf draga sina slutsatser? ... Vi göra så för denna gång, förbehållande oss att framdeles i denna fråga, som är en af våra städers lifsfrågor, få inlägga det ord, hvartill deltagandet derför och för frukterna deraf berättigar oss. Alltså, — vi hinna ej till Travemände, förr än en park, och det en ganska ansenlig, möter oss. Vi komma till Libeck, till Hamburg, till Berlin, till Wien, till Brissel, till Paris, till London, till Dublin ... öfverallt parker, och stora parker. Det finnes knappast någon stad i de mera bildade folkens länder, der ej den outplånliga känslan af vårt sammanhang med den af städerna underkufvade naturen framkallat — stadsparker. Låtom oss taga dem närmare i betraktande. För att börja med Tyskland... de parker, som vi der finna grönskande midt uppe i städernas .tunga atmosfer eller omgifvande och renande densamma, äro, de flesta åtminstone. af yngre datum. Det torde komma sig deraf att den art af folkbildning, som låtit folken känna dylika hehof, hos dem är temligen ung liksom hos oss. Men dessa unga bildningar äro också — folkets verk. De gamla voro mest monarkernas. Begge slags parkerna äro också hvarandras motsatser till karakter. Medan Fredrik den stores parkskapelser vid Berlin och Potsdam, liksom Ludvig d. XIV:s vid Versailleso. s. v., äro, enligt den tidens smak, rätlinigt stela och lidande af instängd luft. äro de nyare stadsparkerna i allmänhet anlagda i den s.k. friare stilen, och hvad utsträckningen af de tyska stadsparkerna angår, så känner hvar och en som besökt de större tyska städerna, isynnerhet hufvudstäderna, att man derstädes ej nöjer sig med några små lekplatser för barn allenast, utan att de intaga områden, der, om så skulle behöfvas, hela stadens befolkning skulle kunna samtidigt rymmas och fritt andås. Så integer Mönchens park ett område af nära 400 tunnland. Berlins allmänna parkers område öfverstiger denna summa. Wiens Prater likaså, om vi ej bedraga oss Och bland de smärre städerna intaga vanligtvis handelsstäderna första rummet i fråga om de nya parkernas både beskaffenhet och utsträckning o. s. v. Vi hafva på annat ställe yttrat, att det är en renare art af bildning, som väcker behofvet af dessa slags anläggningar. Man finner : derföre sådana mest i de länder, der bildnin-: gen har djupare rötter i folkmedvetandet. Så står England först i detta arbete. Dernäst, i Europa; Tyskland. Vi hafva ej sett tillräckligt af Frankrike, för att kunna gifva ett fullständigt omdöme derom i detta hänseende. Men af hvad vil sett så i norra som södra delarne deraf anse vi oss ega rätt till den slutsatsen, att, liksom folkbildningen i den riktning, som intresset för naturen och naturens vård förutsätter, der ännu står lågt, så förhåller det sig äfven med dess park-arbete. Det fordras en viss på re-) ligiös bildning hvilande förnöjsamhet, en viss stillhet i det till naturens röster lyssnande sinhet, en viss försoning med det närvarande. en viss fördragsam kärlek, somkan hafva sin I lust åt det lilla; då det stora, ideala ej är åtkomligt, — det fordras allt detta, för att umBänget med naturen skall kännas som ett behof. Och — dessa här ofvan nämda kataktersdragen synas, oss brista fransmannen. Under hans ideal-jägtande såväl som under hans lättsinniga dolee-far-niente i väntan pi idealet — under ingendera tillståndet synes hans natursinne kunna erhålla den riktning. . genom hvilken det kan utveckla sina ska-Å Pande: krafter på det här ifrågavarande området. Derföre synes der råda en viss förbannelse öfver stora stycken, åtminstone af det franska landet. Kom t. ex. öfver Kanalen. från England till Picardie, eller från en engelsk stad till Dieppe och — man skall utan tvifvel känns sig föranledd till -en sådan åsigt som den här uttalade. Det är så smutsigt der på fransk botten. Det tyckes som hade stadsboerna der lika liten aktning för naturen som för sig sjelfve. Hvad -helst än må lefva i -det folket: atmosfer, — men icke är det frid, och der derföre synes der ej heller hvila någon såda öfver dess odlade natur. — Eller kom til Marseille t. ex. Det är en stor handelsstat det också. -Och-bandelsstädernapläga bo: ter TNDNAT SARA EET ÄN REISE a