Aftonbladet – 15 september 1858, sida 3

Pascal Paoll. Det norska Aftenbladet innehåller följande bicgrafi öfver en falskmyntare med detta namn: Hvem är Pascal Paoli? Han har på senaste tider ofta paraderat i tidningarne som den bekante Pascal Paolis, och hans namn har varit stäldt i förbindelse med åtskilliga efter den senaste stora eldsvådan i Kristiania funna falska åttaskillingsstycken. Allt hvad man häraf kunnat sluta var emellertid blott och bari det, att han icke gerna kunde vara någon fördelaktigt sbekant man. Men hvem han egentligen var och hvad han egentligen hade för sig, det kände säkerligen ytterst få, om man undantager en och annan embetsman, som florerade år 1800; samt måhända några yngre talanger, som för att utbilda sig i konsten studerade falskmynteriets klassiker. Bland dessa senare får man väl antaga att Pascal Paoli förtjenar ett rum, i betraktande af def respekt, hvarmed hans åttaskillingar omtalas, äfvensom af den djerfhet och geniala fräckhet, hvarmed han bragte till utförande sina föga lagenliga. ider. Till följd af den ringa aktning vi sjelfva hysa för norsk konst och konstflit, antog man naturligtvis, då det åter blef tal om den bekante Pascal Paoliss utmärkta åttaskillingar, att han nödvändigt måste vara en utländning, helst en italienare, att döma af hans namn. Då nämde nation — förr som nu — alltid . haft att uppvisa de vtmärktaste giftblandare, kejsareoch konungamördare, falskmyntare och andra skickliga industririddare af samma slag, hyste man ieke längre något tvifvel om till hvilken stam Paoli. hörde, samt gjorde honom utan vidare omständigheter till en brorson af den bekante korsikanaren och republikanen af samma namn, som lefde på Napoleon I:s tid... Man har:här i staden under någon tid haft tusentals gissningar rörande hans ställning i samhället. Somliga hafva gjort honom till-eh italiensk prins, andra till en politisk flykting, men derutinnan hafva alla varit eniga, att de gjort honom till em hjelte, mot hvilken en Borghia, Fra Diavolo, Pierri och andra respektabla italienare endast varit skolgossar. Verkliga förhållandet är dock det, att Paoli är så norsk som någon kan vara det. Han är helt rätt och slätt son af en köpman här i staden, hvilken hade ett ganska vanligt. norskt nämn. Som fadern emellertid var en smula böjd för republikanska ideer, uppkallade han en af sma fyra söner, hvilken kom till -verlden år 1770, efter sin älsklingshjelte, den ofvannämde korsikanaren. Pascal Paoli bildades för handelsståndet och blef, efter att hafva tillbragt flerå år i Frankrike och England, en för sin skicklighet och sina kunskaper mycket ansedd man. Dertill kom att han var eb ganska våcker, välväxt och elegant personnage, hvil: ket, i förening med hans affärsskicklighet, snart gjorde honom till en i sällskapslifvet mycket eftersökt storhet. Han gällde som en den gentilasie karl, ty han talade .både franska och engelska och gick aldrig, som landets andra infödingar, i ytterrock och med pipan i munnen, utan var städse klädd efter nyaste modet, med handskar af de mest varierande färger samt lackerade stöflor med höga klackar midt under foten, hvilket den tiden gällde som ytterst smakfullt och förnämt. Intet under alltså, att han lefde på stor fot. Han bodde som en prins, alldenstund han var egare af den nuvarande krigsakademibygningen, förutom ett hus vid Drottninggatan och ett landtställe vid Drammensvägen; -hvarjemte han var känd för att traktera med de finaste cigarrer. Detta lefnadssätt medtog dock ganska -betydligt hans kassa. Medan han nemligen lät riksdalern springa, fick har endast in fyraoch åttaskillingsstycken för pipskaft, barnleksaker och annat kram. Han insåg snart sjelf, att han måste utvidga sin rörelse, och det i en helt annan brahche, samt företog derföre år 1798 en ress till London i sällskap med en elegant utländning vid namn Brandt, hvilken likaledes gjort stort uppse: ende i Kristiania. Nämde plats var då för tider endast En liten nätt stads, der gräset frodade: på alla gator, och der alla menniskor voro på bener det första borgmästaren visade sig i uniform. Pei vär således säkerligen icke så få som undrade hvac den omätligt förnäme och rike hr Brandt kunde vilja i den lilla staden, der han. bodde alldeles ensami eu af Paolis hus. -Men då förtäljde denne, hurusop Brandt var-en-sölyckligmelanKolisk adölsman, son håde älskat — Herren vete hvilken furstinna, och nm nedsatt sig i Kristiania, emedan han tyckte dett: våra detsamma som att bo på landet: Och så ble: hr Brandt föremål för en, om möjligt, ännu störrc veundrän. Pr nader