Aftonbladet – 15 september 1858, sida 3

Jags har: sutit ochrväntat på dig en lång stund, sade Jenny med sitt solvarma oc friska-leende, 1 det hon räckte henne handen: Är det något du har att säga mig? frågäde Albertine med ett något stelt och afmätt uttryck i sitt ansigte. Man kunde bakon den stolta hållningen se skymta fram-en vist farhåga. Ingenting särdeles, svarade Jenny, : som rodnade vid kusinens kalla och afmätta sätt att bemöta henne; jag ville blott säga dig. Albertine, det jag Uifligt önskar att i dig finna en vän. nÄro-vi då icke, vänner? Jag kan icke påminna mig att emellan oss förefallit något, på grund hvaraf vi kunna få namn af ovänner. Albertine föreföll så otillgänglig, att hon djupt sårade Jenny, som åter rodnade; men efter ett kort uppehåll och drifven af en verkligt ädel känsla, återtog Jenny: Hvarföre, Albertine, iakttager du alltid desta kalla och otillgängliga -sätt mot mig? Hvad: är det :somstämmer dig så ovänligt möt din kusin? Är.det något i mitt väsende, i min liflighet som misshagar dig, så säg, och jag vill söka ändra det. Ack, jag önskar så innerligt att du kunde känna litet vänskap för mig, att du kunde hålla. af mig, såsom jag vill hålla af dig. .Jenny räckte Albertine handen med ett så hjertligt uttryck i hlicken, att Albertine icke längre kunde motstå henne, utan med verklig rörelse fattade deh erbjudna handen. ,Förlåt, Jenny! Felet är icke: ditt, utan uteslutande mitt. Jag har ett slutet och undetligt lynne, -hvilket gör detsvårt för mig att blifva förtrolig med någon; men då du med så mycken hjertlighet.bjuder -mig din vänskap, skall denna min skygghet helt säkert försvinna