Aftonbladet – 15 september 1858, sida 2

nes goda namn och rykte. Hans förnuft borde säga honom att endylik böjelse blir en ständig källa till split och söndring -.emelJan mor och dotter. Hvilka stygn edra ord än gifvit min stolthet, måste mitt hjerta likväl gifva er. rätt, fru majorska, ty i månget sansadt ögonblick, då jag lyssnat till förnuftets röst, har jag sagt mig sjelf, att jag tyvärr handlade tadelvärdt. Men jag älskade Albertine för högt; och; hvad än mera var, jag visste mig vara så uteslutande, så hängifvet älskad, att jag icke hade mod att träda tillbaka. Skulle väl jag, som utgör hennes allt, vid hvilken hon fästat sina skönaste förhoppningar, kunna fegt öfverge henne och sålunda icke endast krossa mitt eget hjerta, det vore ringa, utan äfven detta högsinnade och tillitsfulla, som endast klappar för mig? Men om ni är hederlig karl, måste nilikväl draga er tillbaka och icke söka närma er Albertine förr än ni kan träda fram till. hennes mor och begära hennes hand. Säg Albertine; att ni intilldess måste afbryta all förbindelse er emellan, alla möten, all brefvexling, allt. som tvingar henne: att-begagna osanning och förställning inför sin mor och andra! Ni är man, såsom sådan eger styrka för eder begge, och höj er derigenöom, ickeblott i er egen aktningjutan äfvenihennesm Jag skulle genom ett dylikt handlingssätt bereda henne en djup smärta. Ack, min fru, hvad ni begär öfvergår en menniskas-förmåga. Hvem förnärmar jag väl med att åtminstone skrifva till Albertine? ; Hennes föräldrar, hennes or, hennes pli; je ter som dotter förnärmar ni. Har ni sjelf icke något minne af er mor, då ni sålunda sätter dottern i harnesk emot modren? Skulle ni sjelf ha egt mod att-krossa dens hjerta, hvilken ni Hade att tacka för lifvet?,