Aftonbladet – 15 september 1858, sida 2

nviskningar jag i går fick höra upprepade af majorskan K., fastän jag icke ville sätta någon ro. till dem, tror ni. att de anse edra möten oskyldiga? Doktorn teg och sönkte hufvudet. Nej dessa menniskor se i dem en brottslig kärlek, ty endast en sådan behöfver, enligt deras begrepp, gå smygvägar och anlita hemliga möten, isynnerhet som ni och Albertine vistas inom samma familj och enligt den allmänna åsigten kunna ega alla tillåtna tillfällen att utvexla tankar och känslor. Man har i allmänhet svårt att föreställa sig annat, än att hemligheten döljer brottsligheten; oskulden går med öppen panna och behöfver icke undvika verldens ögon. Men ni, min fru, inför hvilken jag gjort en fullständig bekännelse, ni kan icke vara lika blind och sträng som hopen., Ack!. hvartill gagnar det, om jag dömer er något mildare? Kan min skonsamhet nedtysta de sårande hviskningarhe? Nej, tyvärr icke,, suckade doktorn. Och för öfrigt, herr doktor, bekänner jag helt uppriktigt, att jag ogillar ert uppförande. Mig synes det alltid tadelvärdt, att en man, som af en eller annan orsak ser att hans kärlek aldrig kan blifva gillad af den flickas föräldrar, som han älskar, det oaktadt icke allenast uppbjuder hela sin förmågacatt vinna hennes hjerta, utan derjemte med;henne underhåller beröringar som skada hennes rykte. Han inviger ju henne derigenom åt de bittraste qval; ty bittert qvalfull är en ställning, som tvingar: henne att vara en ohörsam dotter, att sätta sig upp emot sina föräldrar, för att försvara sin kärlek, Brottslig är den man, som under sådana förhållanden gifver hennes bjertas känslor en oupphörlig näring, genom att ständigt tala omrsina egna, och medelst hemliga möten blottställer hen