Aftonbladet – 14 september 1858, sida 2

dager, som utan tvifvel uppretat honom. Han, i sin ordning, hade då förgått sig emot doktorn och sedan i vredesmod brutit ut emot tant Sophie. Hvad hade väl följden blifvit, min gosse? Jo, att du för alltid gjort det omöjligt för Albertine att blidka sin mor, och att doktorn, som vågat älska fröken von Krug utan modrens samtycke, aldrig skulle lyckats att hos tant Sophie försona sin djerfhet. Du skulle dymedelst ha ryckt ifrån dem allt hopp för framtiden och uppkallat en ömsesidig förbittring, som för Albertine blifvit en källa till onämbara lidanden. Nu, Arvid, har jag visat dig följderna af det steg du ämnade taga, af den hämd du i din sårade egenkärlek ville utkräfva. Hvad glädje kan du skörda afandras tårar? Öfvertänk hvad jag sagt dig, och sedan du öfvervägt hvilken af oss båda har rätt, så handla efter din bättre öfvertygelse; och jag känner för väl min Arvids hjerta att betvifla hvad utslag det skall fälla. Arvid var upprörd; men ännu alltför mycket beherrskad af sin sårade egenkärlek, att så der utan all hämd vara ädelmodig. Han frågade derföre: ; Men, mamma, skola Albertine och doktorn få fortfara med sina möten? Öfverlemna den saken åt din mor och beslut dig att handla, utan att afse huruvida de komma att mötas eller icke. Bjud till, min gossen — majorskan klappade ömt sonens hufvud — att redan ifrån din ungdom höja dig öfver din egenkärleks ingifvelser och såväl i handlingar som i tankar vara sant ädelmodig. Nu ringer frukostklockan. Visa således att du haren manlig själ, fastän änn blott yngling, och sök att beherrska din sinnesrörelse. — Majöorskan tryckte en kyss på s8onens panna. : Arvids hjerta hade veknat; han lade sin arm om modrens hals och hviskade rörd: Jag vore icke värd att ega dig till mor, om jag icke sträfvade att blifva en man af hjerta och heder. Å Tack I (Forts. följer )