Aftonbladet – 14 september 1858, sida 2

häfver dig till domare öfver andra, bör du i första rummet göra dig sjelf reda för de känslor, som beherrska dig. Står du, liksom nu, under inflytelsen af sårad egenkärlek och afund, så kan du äfven vara öfvertygad att du blir orättvis, skoningslös och hård i ditt omdöme och gör dig skyldig till handlingar, dem du i ett lugnare ögonblick måste ångra och beklaga; yttra dig derföre aldrig om dina medmenniskor förr, än du klart inser, hvilken den bevekelsegrund är, som afgör ditt domslut. Nå, Arvid, vill du jag skall säga dig hvad som framkallat din vrede? Mamma har ju redan sagt att det var afund, svarade Arvid med en hög rodnad och ett visst harmfullt tonfall i rösten. Och nu är din fåfänga sårad, emedan du icke kan bestrida detta, emedan ditt hjerta ger mig rätt. Ser du, Arvid, jag vill icke med något maktspråk förhindra dig ifrån att säga pappa allt, hvarom du anser dig böra underrätta honom. Men jag vill endast upplysa dig om de följder ett sådant förfarande kan hafva och huru öfveriladt du handlar. Albertine och doktorn kunna ju vara hemligt sinsemellan förlofvade, och i deras möten ligger troligen mera obetänksamhet än egentligen något ondt och tadelvärdt. Albertine förlofvad med sin mors trädgårdsmästares son, är det tänkbart? Lika tänkbart som att jag, sondotter till en bonde, är din fars hustru — Majorskan taJade med ett till hjertat gående mildt allvar. Arvid nedböjde sitt något trotsigt höjda hufvud och stammade: Men tant Sophie är icke den som ger sin dotter åt doktorn. Sant, och detta är väl skälet hvarföre de unga icke våga yppa sin kärlek och sina löften. Utan att vilja taga i försvar en dylik, emot föräldrars vetskap ingången förbindelse, vill jag blott för dig framställa saken i dess rätta dager. Ser du, om du nu, under utbrottet af din afund, för din far omtalat hvad du sett, hade du för honom, liksom nyss för mig,, framstält deras sammanträffande i en