Aftonbladet – 13 september 1858, sida 2

TVENNE FANILJEMÖDRAR, Fru M. S, SCHWARTZ.) Följande morgon helt tidigt trippade Minna. öfver gården ned till högra flygeln, der herrarne hade sina rum. Helt varligt knackade hon på doktorns dörr, hvilken genast öppnades. Minna lemnade honom ett litet hopviket papper och språng sedan tillbaka, men hade dervid så när sprungit omkull en lång reslig yngling, som stod i förstugudörren. God morgon, mamsell Minna,, sade Arvid, med temligen osäker röst: är någon sjukgefter mamsgsell varit hos doktorn? Slngen annan än jag, herr Arvids, svarade Minna och-ilade bort. En timma derefter promenerade doktorn ned åt parken, och en qvart senare såg man Albertine och Minna taga samma Väg. De vandrade genom parken fram till skogvaktarens stuga; der veko de af på en gångstig och fördjupade sig allt mer och mer i skogen. Komna till en liten slätt, funno de Richard före sig.. Minna slog sig ned vid ett träd och Albertine tog doktorns arm och fördes af honom till en något längref bort utstäld bänk. De hade förut endast yttrat enstafviga ord; men då Riehard fann, att de voro tillräckligt aflägsnade ifrån Minna, såatt det var henne omöjligt att höra deras ord, sade han med ett djupt allvar i rösten: Min älskade Albertine, jag tror att emellan oss har insmugit sig en främmande känsla, som icke der bör eller: får finnass och det är: misstro. Du tror icke mera på mig, och i ditt tvifvels mörka stunder tillåter ——