Aftonbladet – 8 september 1858, sida 2

pande hjerta. Sedan hon läst, tryckte hon det till. sina läppar, till sitt hjerta och utro-. p de jublande: Hvilken. dåre jag var som gret! Eger jag icke hans kärlek; och den, den-kan hon, icke taga ifrån migt, Hon utsträckte handen: emot dörren. och utropade med en nästan hånfull ton: Intill min död skall jag älska honom, och derifrån min mor, skall du icke med allt ditt tyranni kunna afhålla mig. I dessa tankar gick Albertine till hvila, sedan hon en stund med Minna öfverlagt huru hon skulle kunna dagen derpå möta Richard i parken utan att af någon bli bemärkt. Följande morgon, då majorskan trädde ut i salen, fann hon der majoren. Han kom emot sin frn, fattade hennes båda händer och sade med en trofast blick in i hennes ögon: Äridu ond: på mig2 Hvilken: fråga, Gustaf! När var jag ond på dig? Majorskan smålog emot sin man. Mäjoren satte sig på en stol och drog hustrun ned i sitt knä. Men medgif att du fann mig vara mer än lofligt oresonlig i går afton? I går afton, jaz men i dag har jag glömt alltsammans.s Allt? öd Utom din så bestämdt uttalade. vilja. Ja, Malin, du skall ju göra mig till viljes och icke rubba vårlefnadsordning för min högmodiga systers skull. Jag kan blifva desperat, när jag påminner mig, med hvilken högdragenhet: hon behandlade : dig — och hennes ohöflighet emot doktorn. Men vänta, jag skall min själ lära henze att hon icke är värd att skudda stoftet af dina fötter. Dessutom skall hon hafva litet extra för det hon satte mitt lynne i en sådan jäsning, att jag förgick mig emot dig.