Aftonbladet – 6 september 1858, sida 3

grinden tappade Albertine en af sina handskar; -dokforn tog upp och räckte henne den. När hon emottog den ur hans hand, hviskade hon: I morgon kl. åtta i parken. Doktorn -bugade sig tigande, och Albertine ick förbi honom. Arvid skyndade sig att blifva Albertines kavaljer, och doktorn vände sig till Jenny. Baronen och -professorskan utgjorde förtruppen.: Majorskan hade stannat uppe och skulle komma efter. Majoren och Ernst kommo sist, Professorskan yttrade till baronen: Jag är verkligen så upprörd af min brors dåliga manår, att det alldeles satt mig ur humör. — Min Gud, i hvilket sällskap -emotta-ger han er och mig! Min nådiga, jag tycker sällskapet är charmant, läspade baronen och fästade sina nu slöa ögon på fru von Krug. Majorskan är ett älskvärdt fruntimmer, en riktigt intagande qvinna, som gör sitt hus till ett af de behagligaste på hela orten. — Allt detta sade baronen med denna släpande iton, som var så vanlig hos honom; men om han någon gång blef lifvad, fick hans .uttal en helt annan ton, , Men hennes låga börd gifver henne något så simpelt. Det är ändå bra. smärtsamt att tänka, det en dylik qvinnablifvit införd i min slägt; och endast min vänskap och min aktning för herr baronen ha kunnat förmå mig att träda under detta tak, der jag likväl bade väntat, att man fästat mera afseende vid min och herr baronens närvaro, än att... Professorskan hostade. ä Än hvad, hennes nåd? frågade baronen med en enfaldig min. Än att låta min trädgårdsmästares son utgöra en medlem af societeten och presentera