Aftonbladet – 6 september 1858, sida 3

tiden hade majoren presenterat doktorn för Albertine och äfven på henne häftat en gäckande blick, i förväntan att hon likasom modren skulle visa samma uttryck af såradt högmod, men den unga flickan helsade med ett behagligt leende. Hml! tänkte majoren skulle flickan icke vara lika galen som modren? Bah! Bergström är en vacker karl, och flickan är väl kokett, kan jag tro. Majorskan var en älskvärd värdinna och hon uppbjöd denna sin naturliga egenskap, för att sprida någon skymt af trefi.ad inom den lilla familjekretsen, under det man drack kaffe; men alla hennes bemödanden strandade emot professorskans envisa tystnad och-högdragna stelhet. Den värda frun tycktes vara djupt förbittrad af att nödgas andas samma luft med en svär gerska af så plebejiskt blod som majorskan, med en person, så kommen direkte ur hopen som hennes trädgårdsmästares son. Man kunde se, att kon endast genom de våldsammaste ansträngningar lyckades qväfva sin harm. Majorskan såg på sin man och märkte af hans rynkade ögonbryn, att en storm snart skulle bryta lös. För att afleda alla obehagliga uppträden, föreslog hon, att man kulle gå ut i parken, och då hon reste sig upp, yttrade hon sakta till baronen: Visa mig den vänskapen och bjelp mig att förströ min svägerska. Min ringa förmåga står till fru majorskans tjenst, svarade baronen och skyndade fram till professorskan, för att bjuda henne sin arm. — Fru von Krugs ansigte klarnade något, och hon svarade baronen artigt samt reste sig och mottog den erbjudna armen. Ungdomen omringade Albertine och förde henne ut med sig ned i parken. Doktorn följde naturligtvis med dem. Vid trädgårds